När jag började gå på fotboll fick jag hela tiden höra om hur mycket bättre det var förr, om alla hardcore-resor i SL-bussar, om läktarsånger som vägrade dö ut och hur vi lyckades sjunga ut bajen/gnaget/götet/valfritt pack trots att vi var mycket färre än dem. “Färre men värre” kallades det visst.
År 2002 tog vi äntligen det där efterlängtade guldet och Djurgår’n blev populärt igen, givetvis var det ungefär i samma veva som jag fick chansen att börja gå på fotboll. När det börjar talas om vilket år man började gå, får jag ynkligt trycka fram ett 2003. Vi hade ett fantastiskt lag, läktaren började fyllas till bredden och oron inför matcherna var nästintill obefintlig.
Nu står vi här efter en period av framgång, med samma känsla som en bakfylla. Allvaret har börjat komma i kapp, ångesten över en eventuell nedflyttning, publiksiffran sjunker och kaos i föreningen. Borde vi rimligtvis inte vara tillbaka där igen? Nu när det blåser lite kallare vindar, borde vi inte stå upp för varandra som mest nu?
Ignorera den där känslan av orklöshet, får den känslan fäste så kommer vi att dö ut. Medgångssupportrarna har lämnat vår förening för länge sen – Det är dags att vi rycker upp oss!
Vi vet vad vi kan när vi är som bäst. Vi kan sjunga i takt, vi behöver inte klappa sönder varenda sång eller ramsa. Vi kan knyta näven i fickan och ge järnet. Låt oss vara bäst på söndag, vi behöver det! Vi ska kunna känna att vi har gjort allt vi kan för att föra vårat lag mot seger.
På söndag är det du som räknas, att du är där, att du sjunger och att du ger allt. Det är inte killen bakom dig med basrösten, grabbarna på räcket eller gänget längre fram. Alla som sätter sin fot på vår läktare på söndag måste ge allt!
Så låt oss istället vara bäst nu, inte för tio år sen.
Du väljer förutsättningarna.
/Tess