Krönika: På måndag kommer Djurgårdens bultande hjärta tillbaka

Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud?
En teaterföreställning som ingen ser, är den värd att anordna?
En biosalong utan besökare, ska man ens sätta på filmen?
En konsert utan någon som lyssnar – vem spelar bandet för?
Fotboll utan publik – vad betyder den egentligen?

Det har varit väldigt annorlunda att följa Djurgården framför tv-apparaten och se matcherna spelas utan publik. I början kändes det som träningsmatcher, sen vande man sig lite och när tv-kamerorna undvek att fokusera på de tomma läktarna så kunde man för en stund nästan låtsas att matcherna var på riktigt. Och de var ju på riktigt, men ändå inte.

Jag ska inte gå så långt som att säga att fotboll utan publik inte är någonting värt. För det finns något fint även med en match i Korpen eller på skolgården som egentligen inte betyder någonting men som betyder precis allt för de inblandade. Tävlingsmomentet. Nerven. Prestigen. Sporten.

Men det har varit extremt tydligt att fotboll utan publik är någonting helt annat. Det som skiljer Allsvenskan från division 5 är inte främst spelkvalitén, även om den såklart är högre. Nej, den största skillnaden är intresset och passionen. Publiken. Supportrarna. Allt det som gör att matcherna blir så mycket mer och något mycket större än de hade varit annars. Det spelar egentligen ingen roll att Allsvenskan håller betydligt lägre kvalité än andra ligor runt om i Europa. Vi går inte främst på matcherna för att se fina tekniska finesser, vi går på matcherna för att det är vår liga, våra lag, och för att det inte finns något finare än se laget i ens hjärta göra mål och få fira det med sina bröder och systrar på läktarna.

Att gå och kolla på Djurgår’n på Stockholmsarenan med resten av Djurgårdsfamiljen, det är något så mycket större än att bara se själva matchen. Det är så mycket mer än bara spelet och resultatet.

Det är att stå och sjunga i ett hav och tusentals blåränder som alla stämmer upp i samma sång. Man sjunger så högt man kan men man hör knappt sin egen röst.

Det är att ivrigt heja på de blårandiga spelarna på plan, applådera varje inkast, varje hörna, för att ingjuta självförtroende i dem så att de ska prestera sitt absolut bästa.

Det är det är sena avgörandet i slutminuterna när hela läktaren exploderar i ett gigantiskt måljubel och eufori.

Det är att sjunga ”Sjung för gamla Djurgår’n” innan match och ”Åh en sådan härlig dag” efter en seger.


Det är biran med polarna innan matchen och det är halvtidsbiran som man får svepa på fem röda för att inte missa något av andra halvlek.

Men det är även förlusterna, frustrationen och uppgivenheten. Även de negativa känslorna hör till. För utan sorg ingen glädje, utan frustration ingen eufori, utan förluster inga segrar.

I slutändan handlar det om alla känslor, positiva som negativa, som man får när man går och kollar på sitt favoritlag. För många av oss är detta det absolut bästa vi vet – vår passion. Och den största anledningen till det är inte att det spelas en sådan fantastisk fotboll i Allsvenskan – nej det är för alla känslor som den framkallar. Samhörigheten. Stoltheten.

På måndag kommer det stora bultande hjärtat i den här föreningen äntligen tillbaka. Vår trogna publik som har stått upp för Djurgården i vått och torrt – genom skandaler, nedflyttningar och derbyförluster – återvänder till läktarna. Sveriges mest fanatiska och högljudda publik. VI ÄR TILLBAKA!

Sist vi spelade allsvensk fotboll på Stockholmsarenan var det inför 28 000 åskådare, ”Hey Jude” dånade inför matchen och vi levererade en fantastisk stämning. I omgången efter vann vi guldet efter en makalöst dramatisk upplösning. Det är där vi var sist vi sågs och det är där vi ska ta vid. Vi kommer inte kunna fylla Stockholmsarenan helt pga restriktionerna men det spelar ingen roll, alla i vår kärna kommer att vara där. Låt oss njuta av varje sekund av att äntligen få gå på fotboll igen och tillsammans sjunga fram Blåränderna på plan.

”HÄR E VI, DJURGÅRDEN, OCH VI ÄR, TILLBAKS IGEN…”

/ @DIF_Vasterort