Krönika: Kriga för oss som vi krigar för er!

När kvalserien 2014 inleddes kändes det verkligen som ”nu eller aldrig”. Skulle vi inte gå upp där så skulle vi fastna i Hockeyallsvenskan. Lyckan och lättnaden var därmed total när allt gick som det gick. Egentligen har jag inte sedan dess känt mig oroad rent sportsligt för DIF Hockey. Visst, det var tufft det första året tillbaka i högsta serien, men vi redde ändå ut det med ett gäng matcher kvar att spela. Så som 2021 inletts så tycker jag ändå att det är den absolut tuffaste perioden sedan den där underbara aprildagen för snart sju år sedan.

Jag gick in i den här säsongen med en tomhet över en säsong som spelas “på låtsas” inför tomma läktare, men ändå med en stolthet för hur DIF Hockey hanterat pandemitiderna. Jag hoppas att många liksom jag hade en stor förståelse för att detta inte skulle bli en säsong då vi satsade mot toppen, utan ett kliv tillbaka för att sedan kunna ta kliv framåt igen. Att vi i början av februari ligger på en nionde plats i serien är därför inte helt oväntat eller upprörande. Det som är oacceptabelt är hur trenden sett ut den senate månaden nu, med bara sex poäng på 13 matcher varav endast en ynka trepoängare. Vi har dessutom en historiskt dålig förlustsvit hemma på Hovet.

Jag är övertygad om att vi inte hade fallit så långt om vi fått ha publik på plats, även om det egentligen inte ursäktar något. För mig som supporter känns det nästan värre att få bevittna förlusterna hemma framför tv:n än på plats. Det är det som gör mest ont, att inte få vara på Hovet nästa match och försöka sjunga sönder den där jävla förlustsviten. Nu är man istället helt ensam med sin frustration, som bara byggs på av varenda litet snedsteg man ser på isen.

Nu återstår det tolv matcher av säsongen och poängen måste rulla in om vi ska slippa blanda oss i bottenstriden på allvar. Ingen av oss vet nog exakt vad som behöver förändras eller slipas på, men det finns mycket frågor som behöver ventileras och besvaras. Därför tycker jag det är bra att DIF valt att kalla till ett medlemsmöte på onsdag (Anmäl dig här och skicka in dina frågor!).

Vi som inte är på isen och tyvärr inte får vara på Hovet just nu har nu ett val. Antingen gräver vi ned oss i vår egen besvikelse, eller så hjälper vi varandra upp ur gropen vi hamnat i. Vi brukar alltid kunna stötta och hitta positiva saker när vi ses på matcherna, den energin och tron får vi nu hjälpa varandra att hitta på avstånd. Det handlar inte om att skriva “alltid oavsett” på varenda Instagrambild, det handlar om att kanske ventilera tillsammans eller försöka känna samhörigheten alla av oss saknar just nu. Slut leden!

Djurgårdens IF reser sig alltid. Kriga för oss som vi krigar för er. Tillsammans!

Viktor Adolfsson
Ordförande Järnkaminerna