Efter många om och men gav regeringen på torsdagen ett andra antiklimax-besked till den svenska idrotten och kulturen som just nu blöder ekonomiskt.
Det gavs egentligen inga löften från kultur- och idrottsminister Amanda Lind mer än en allmän vilja från regeringen att stötta våra älskade idrottsföreningar runtom i landet. Den goda viljan kommer tyvärr inte räcka särskilt länge till om den inte översätts till konkreta åtgärder.
Vi supportrar till landets elitklubbar har gjort en stor omställning det här året. Från att ha åkt land och rike runt och sjungit för våra lag flera gånger i veckan sitter vi nu hemma framför tv-apparaterna och tittar på. Låt oss vara tydliga: Vi förstår varför. Vi har full respekt för att smittspridningen av coronaviruset inte möjliggör större evenemang. Det här kommer inte vara ännu en text där vi ska börja jämföra med Ullared och Kolmården. Hade en svensk regering kunnat enligt lag så hade nog saker och ting reglerats ännu mer redan där också.
Beskedet om att fortsatt bara ta in 50 personer påverkar inte oss supportrar speciellt mycket i praktiken. 500 personer är fortfarande väldigt lite och inget som ens påminner om den verklighet som vi är vana vid. Det viktigaste för oss är inte huruvida 50 eller 500 får se matcherna. Det viktigaste för oss är att vi har någon förening kvar att stötta på plats när allt det här någon dag äntligen är över.
De svenska elitklubbarna är inga multinationella företag med obegränsade resurser. De är en del av en nationell folkrörelse. En rörelse som ger många ett jobb att gå till varje dag, som ger tusentals och åter tusentals barn och unga möjligheten att idrotta och som finns där för alla oss som följer vårt lag. För många av oss är idrotten och kärleken till klubben det enda som betyder något här i livet.
Vi har tvingats att frångå våra ideal flera gånger det här året för att få våra klubbar att överleva. Vi accepterade spel inför tomma läktare just för att det skulle rädda ekonomin. Hela idrottsrörelsen, även vi supportrar, har gjort uppoffringar för att försöka se till att komma levande ut på andra sidan pandemin.
En hel fotbollssäsong har snart passerat utan publik på läktarna, och en på många sätt osäker hockeysäsong har precis dragit igång. Samtliga klubbar blöder redan av att inte kunna ha oss på plats. Stora delar av vår egna inkomster hittills har gått till att försöka stötta ekonomiskt, men enbart vår kraft kommer i slutändan tyvärr att vara förgäves. Samhället måste gripa in.
Våra klubbar behöver mer och kontinuerligt ekonomiskt stöd från staten för att klara sig igenom den här krisen utan att gå under. Skulle 500 personer tillåtas på läktarna inom en snar framtid är det ändå inget som löser det problemet.
Den här frågan är mycket större än att tillåta marginellt mer publik. Frågan till Amanda Lind är om idrotten ska räddas eller inte och om regeringen är beredda att göra det till varje pris. Vi som dagligen lever och andas den svenska idrottsrörelsen vet vad vi tycker. Nu är det dags att visa att idrotten inte bara är en parentes i titeln som kulturminister.
—
Järnkaminerna