Tack för att ni fick oss att drömma om guld igen

Så tog hockeysäsongen slut, vi hann ända in maj innan drömmen om guld var över. Vi tog oss lika nära guldet som 2010, i alla fall sett till antalet segrar, men inte ända fram. Givetvis var det en sorg när det gick upp för oss alla att hoppet var över i torsdags men även i det mörkaste av ögonblick kunde vi alla känna en enorm stolthet över vad det här laget, den här föreningen och vi supportrar åstadkommit sedan i september.

Vi fick se det bästa spelet ett Djurgårdslag visat upp på mycket länge under början av säsongen. Vi fick se gamla bekanta ansikten briljera och nya Djurgårdare ta klivet upp i den absoluta eliten.

Trots den fantastiska inledningen gick vi på några rejäla nitar då och då, och de blev mer frekventa från december och framåt. Ändå fick vi se en uppryckning de tre sista omgångarna som innebär en fjärdeplats och hemmafördel i kvartsfinalen. Redan då hade vi tappat Andreas Engqvist, Gustav Possler, Henrik Eriksson och Jonathan Davidsson till långtidsskador – och mer skulle det tyvärr bli.

I kvartsfinalen mot Skellefteå gick det inte särskilt bra hemma, men borta tog vi tre segrar. Den tredje, fjärde och femte segern under säsongen uppe i Skellefteå. Det kan nog aldrig ha hänt förut.

Men om det är något som det här Djurgårdslaget visat upp är det att oavsett hur många skador på nyckelspelare vi åkt på så har vi visat att vi alltid kan överraska och slå vilket lag som helst när det ser som allra mörkast ut. Vi skulle ju bara avgöra semifinalserien mot Färjestad när vi istället åkte på två utklassningar. När lagen möttes i Karlstad var vi utslagna på förhand – av alla experter, Färjestad själva och ärligt talat även hos många av oss supportrar. Resultatet? 4-1 hem till Stockholm och den första finalplatsen sedan 2010. Den där sjunde avgörande matchen i Karlstad är det nog många av oss som kommer bära med sig för alltid.

Även i finalserien var det många som räknat ut oss flera gånger innan det till slut blev ett nederlag. Tillsammans lyckades vi vända 0-2 till 3-2 hemma på Hovet på något övernaturligt sätt. När vi väl bestämde oss var det ju så det blev den här säsongen.

Men med en Jacob Josefson på sprutor och penicillin hela slutspelet, med sjukdomar som spökade i truppen och med skador på flera andra nyckelspelare av och till blev Frölunda till slut för svåra.

Det finns givetvis anledningar till att känna besvikelse och revanschlust, inte bara för att det blev fel valör på medaljerna. Att vi släppte in 62 mål i slutspelet och att box play och power play föll ihop totalt efter grundserien. Där bör krutet läggas inför nästa säsong, om vi ska ha en ärlig chans på den finaste av medaljer. Att vi trots den överlägset sämsta box play-statistiken ett finallag haft ändå vann två matcher mot Frölunda säger väl en del om det här laget.

Den dominerande känslan efter den här säsongen är trots allt stolthet. Stolthet över hur vi fyllde varenda slutspelsmatch hemma till bredden, över hur vi skapade en stämning som bara vi kan på Hovet och i Globen. Stolthet över att en trupp där 20 a-lagsspelare är från Stockholm med omnejd kan tillhöra de absolut bästa lagen i en serie med kommundopade konkurrenter. 

Säsongen lämnar oss också med hoppet om att det här var starten på en ny vår för DIF Hockey och Stockholmshockeyn i stort. Vi är många som inte kan vänta på att få säkra säsongskort till Hovet nästa säsong och ser fram emot premiären hemma mot Linköping i september. Då ska vi börja resan mot det där 17:e guldet.

Tack Mesta Mästarna för att ni fick oss att drömma om guld igen.

Vi ses på Hovet i höst!

Viktor Adolfsson
Ordförande Järnkaminerna