Odessa med Djurgår’n – den enda reserapporten du behöver

Hela 1204 Djurgårdare begav sig till Ukraina och semesterorten Odessa för att uppleva DIF:s första Europaresa på tio år. Eftersom det inte går några direktflyg dit blir en reserapport något spretig. Från Arlanda, Skavsta eller Köpenhamn via städer som Riga, Tallinn, Wien, Warszawa, Istanbul, Kiev, Chisinau och Minsk kom alla till slut fram och skapade ett helt magiskt drag på Chernomorets Stadium.

Det här är ett försök att berätta så mycket som möjligt av det som hände. Har du en Djurgårdsstory från någon annan mellanlandning, nattklubb, pub eller något annat? Skicka in text och bild(er) till red@jarnkaminerna.se så försöker vi hitta en plats för det i reserapporten!

Warszawa, Polen

Frederic Chopin-flygplatsen i den polska huvudstaden var en vältrafikerad Djurgårdsplats under några dagar runt matchdagen. Framför allt bär nog många med sig jobbiga minnen från hemresan då planen med det polska flygbolaget gick allt annat än i tid. Kanske var det en hämnd för nedresan där Europatörstande Djurgårdare drack slut på det mesta som fanns att servera på planen…

För vissa Warszawa-resenärer började resan sämre än för andra. Så här berättar Jakob, en av de olyckligaste:

Resan började finfint för oss genom att vi dagen innan utresa upptäcker att vår reseledare (som råkar vara undertecknad) bokat fel hemresa. Istället för att åka hem på fredagen, som vi förväntat oss, gick flyget hem på onsdagen. Det enda rimliga alternativet hem blev således en fakirflight till Kiev där vi snällt fick vänta i 10 timmar innan planet hem skulle gå. Sagt och gjort och plötsligt var vår resekassa 2900 kronor mindre. Härliga tider!“.

En annan i Jakobs kompisgäng stod för hela Odessaresans största bedrift när han skulle fixa en utskrift av sitt pass, som rekommenderades i reseguiden. Problemet? Ja, ni ser ju själva:

Som tur var fanns det en annan kopia på själva insidan…

Kiev, Ukraina

Det var några riktiga våghalsar som tog det ukrainska inrikesflyget ned till Odessa. Efter att ha sett planens skick och mekanikernas arbete på flygplatsen kan vi konstatera att det är skönt att samtliga överlevde.

I övrigt kan man lugnt säga att de som tog nattåget från Kiev till Odessa drog vinstlotten, med egen kupé, egen toalett och AC. Nitlotten? De som fick ett flyg inställt och sedan fick åka buss i sju timmar från Kiev till Odessa – utan AC.

Flera sällskap valde att på olika sätt ta sig ned till Odessa med bil eller minibuss. Men det var si och så med säkerheten, kan man lugnt säga. Så här berättar Dennis, vars kompisgäng slog sig samman med två andra för att fixa en taxi – något de inte bokat på förhand:

Tillsammans började vi spåna på en taxi/uber-resa vi hört skulle vara hyfsat prisvärd om man var några stycken. Så nu med fem tappra själar med en någorlunda plan högg vi tag i en lirare på flygplatsen (klassisk öststatsstuk – rökare, smal som en pinne och med becknarväska) som tydligen kunde trolla fram en bulle till alla oss fem för cirka 7000 ukrainska, alltså 450 kronor per person. Efter mycket om och men slutade det med att vi fick nöja oss med en rostig Ford med minst 20 år på nacken och ett säte för lite. En av oss fick rocka bagageluckan med packning och reservdäck i 6 timmar.. Säkerheten först. Så här i efterhand riktigt korkat men med några öl innanför västen och ett jävla sug att på komma fram såg vi det som det bästa alternativet“.

Chisinau, Moldavien

Mest omtalad “mellanlandning” gjorde ett mindre gäng Djurgårdare, däribland allas vår Tommie, i Moldaviens huvudstad. Genom den självstyrande regionen Transnistrien, Europas enda kvarvarande Sovjetrepublik, åktes det minibuss och taxi till Odessa. I Transnistrien råder ett mycket strikt fotoförbud, men vi får helt enkelt lita på Tommie och de andra.

Han scoutade för övrigt det lokala storlaget Sheriff Tiraspols hemmaarena Sheriff Stadium och konstaterade att vi kommer vara 20 000 Djurgårdare där om vi får dem i framtida Europaspel. Arenan tar 14 300 men det löser vi.

Vi lyckades komma över lite utsmugglade bilder från arenan:

Minsk, Vitryssland

Den på förhand minst glamorösa mellanlandningen var den i vitryska huvudstaden Minsk i hela elva timmar. 13 tappra Djurgårdare passade på att försöka dricka upp all öl som fanns i staden, bada i floden efter rekommendationen “no, toxic!” och sedan fick någon en i det ögonblicket briljant idé. Några timmar senare hade sju av 13 tatuerat in “DIFMinsk” på ett av sina lår. Resten hann inte innan flyget till Odessa skulle gå.

Marcus berättar om hur han försökte ordna en guidad tur av staden på ett lite oortodoxt sätt:

Väl inne i stan hade en träff med en personlig guide bestämts via den klassiska guideappen Tinder Plus, men när hon fick veta att vi var cirkus 20 pers istället för avtalade bara jag så blev planerna ändrade. Istället blev det Gambrinus bar där det första man möts av är Björn Skifs och Hooked on a feeling i högtalarna, som att man aldrig lämnat Stockholm! Lunchen består av en klassisk burgare med raggmunk som hamburgerbröd, en sann vitrysk klassiker“.

Väl på plats i Ukraina var det flera av dem som stolt visade upp sina tatueringar. Om de var infekterade eller inte vid hemkomst till Sverige förtäljer inte historien, men vi vet att minst en resenär i alla fall kan ha mordhotats av sin fru i samband med att tatueringen avslöjades…

Wien, Österrike

En hel del Djurgårdare tog sig ned via Österrikes huvudstad, och på matchdagen var det tänkt att ytterligare ett tjugotal skulle göra just den resan. Tack vare Austrian Airlines blev det dock ingen match för gänget som istället fick följa Europa League-kvalet via en österrikisk sportbar…

Istanbul, Turkiet

En populär mellanlandning dagen före matchdag var i turkiska Istanbul, där Djurgårdsligan var nära att inte få komma med flyget till Ukraina efter en eftermiddag i Turkiet. Det hela löste sig dock lite snyggt tack vare några vältaliga Djurgårdare och ett par vänligt inställda turkar.

Istället bjöd gänget på en av de bättre gruppbilderna under resan:

Odessa – onsdag

Även om en del Djurgårdare kom ned redan på måndagen och fler på tisdagen var det ändå onsdag, dagen före match, som det började märkas ordentligt runt Arcadia Beach och även inne i stan.

Djurgårdssouvenirer syntes på gatorna, folk som knappt hälsat på varandra tidigare var nu bästa polare så fort man såg varandra på gatan. Det var DIF i Europa igen, äntligen!

Framåt kvällen var det dags att samla ihop sig på beachklubbarna vid Arcadia, turistfällan nummer ett där en öl vid poolkanten kostade hutlösa 30 svenska kronor…

Samtidigt som många festade loss på nattklubben Itaka samlades en hel del Djurgårdare på den tillhörande restaurangen/baren. Flera hundra sjungande svenskar, majoriteten i bar överkropp, var kanske inte det som ukrainarna hade tänkt sig dagen före matchdagen så man kan säga att stämningen var ganska nervös. Såväl vanlig polis som militärpolis kikade in och kollade läget, och orden “if it’s okay for you it’s okay for me” ska ha yttrats från en av de sällsynta engelsktalande poliserna.

 

Till slut begav sig de taggade Djurgårdarna hem i Odessamörkret, eller upp till de blinkande lamporna på nattklubben. Det var snart matchdag för Djurgår’n i Ukraina!

Matchdagen

Så var det äntligen dags. 1204 Djurgårdare hade tagit sig ned till Ukrainas största semesterort på alla möjliga sätt man kan tänka sig – men framme var vi. Från tidig förmiddag började alla DIF samlas på beachklubbarna Itaka och Ibiza. På det senare stället var det allra flest, och sångerna ekade högt över hela Arcadia Beach.


Den genomarbetade reseguiden hade gett upphov till en ny ramsa som antagligen inte blir aktuell igen:

Några var slitna efter sina resor, andra efter en blöt gårdag. Men alla var fast bestämda att visa Odessa, Ukraina och hela Europa vilka Djurgårdens IF från stan är. Djurgårdare i alla åldrar hade samlats, från gamla klackrävar, DIF-styrelsepampar, ultras, Sofiajunisar och sittplatsfetton till den antagligen yngsta Djurgårdaren på plats: Melvin, sju månader gammal.

Det var sjukt bra stämning, framför allt på Ibiza där många hundra Djurgårdare samlats runt poolområdet. Det dracks en och annan öl och många levde på styva linan genom att beställa in grogg med lokal is i.

När det sedan var dags att bege sig mot arenan bar det av genom Arcadias huvudgata upp mot porten som visar att man kommit in i området. Där väntade Odessas antagligen finaste bussar (de som såg lokalbussarna vet vad vi menar) på att ta oss till Chernomorets Stadium, som normalt är hemmaplan till Chernomorets Odessa.

Väl vid arenan kan man konstatera att mängden poliser som det rapporterats om på förhand inte var felaktig – något som skulle visa sig även senare…

Efter trappor upp till vår sektion var det dags för många att ställa sig i kön för att köpa lokal öl i plastglas. Tyvärr var birahanteringen minst sagt sådär och i ena tappen kom det mest bara skum. En sann Djurgårdshjälte med bartendervana hoppade in i kiosken för att hjälpa de stackars ukrainarna – och lite bättre blev det.

Samtidigt som väldigt många gått in på sektionen för att förbereda sig för match skedde plötsligt någon form av galen masspsykos bakom läktaren. Det sjöngs om René Makondele, och det var märkligt, konstigt och galet. Ramsan är nog inte ämnad för en läktare men den där masspsykosen var verkligen inte att leka med:

Inställningen togs med in på läktaren där 1204 Djurgårdare samlats med hopp, tro och en vilja att visa upp oss från vår bästa sida. Det sjöngs om skitiga Bajen, om Super-Djurgår’n från stan. Och när sången om lågan på ljuset och taket på huset verkligen kommit igång visste hela Europa vilka vi är. Ljudnivån beskrivs nog bäst av det här klippet från DIF:s styrelseledamot Gustaf Törngren på andra sidan arenan:

Ukrainare på sittplats vände sina huvuden mot bortasektionen, många tog upp mobilen och började filma. Uppmärksamheten avtog inte direkt när allas vår JG gav sig iväg på en patenterad klättring uppför nätet för att dra igång “Oh when the saints”:

Vakterna blev lite nervösa, men i alla fall…Den efterföljande växelramsan fick “Djur-går-den” att eka över hela Ukraina.

Det såg länge ut att gå åt helvete redan under full tid i matchen, trots det enorma stödet på hemmaplan. Ett ganska sent 1-1-mål av Aliou Badji (med klacken) gav dock hopp och efter måljublet var det vissa lokalbor som ville komma och säga hej. Sagt och gjort, till sist fick den ukrainska polisen visa hur många de faktiskt var när svartklädd efter svartklädd tog sig upp på läktaren och lyckades bunta ihop och avlägsna en handfull hetsiga ukrainare. En av dem verkade dock ta sig över till Mariupol-sidan för ett nytt försök men stötte på patrull rejält…

Det hela lugnade ned sig, men glädjen över 1-1-målet blev ganska kortvarig efter en tidig Mariupol-straff i förlängningen. Resten kan ni, och där och då var ilskan och uppgivenheten av att missa en ny Europaresa till Bordeaux påtaglig.

Efter busstransport med poliseskort tillbaka till Arcadia för de allra flesta blev det en tämligen lugn natt då få var på festhumör efter resultatet i matchen. Alla bar dock med sig stoltheten över att ha visat upp Djurgårdens IF från sin allra bästa sida. Och glädjen av hur jävla kul vi haft det tillsammans i några dagar i ett helt främmande land.

När planen började lämna Odessa igen under natten till fredagen innebar det också slutet på Europaäventyret 2018. Men om det var något som alla både i Odessa och hemma i Sverige tog med sig var det hur mycket vi ska kriga för att få åka ut i Europa igen – redan 2019. Uppmaningen är därför enkel: Stöd DIF på plats – gå på ALLT!

En del stannade kvar i Ukraina under fredagen, lördagen och vissa till och med under söndagen. Men vi struntar i att avsluta den här rapporten med missade flyg, nätter i Warszawa eller bagage på vift.

(Däremot, om du som åkte tillbaka via Istanbul, blev för full och sedan skickades tillbaka till Odessa vill berätta din historia så nås vi på red@jarnkaminerna.se…)

Vi väljer att istället avsluta med när Djurgårdens IF presenterade sig för Europa igen efter tio års frånvaro: