Gästkrönika: ”Plåstret rycktes bort för tidigt”

Fredagen den 15:e december kommunicerade Djurgården Fotboll ut att 35-årige Kim Källström tagit beslut om framtiden. På en presskonferens med sportchef Bosse Andersson vid sin sida så meddelade Kim att han bryter kontraktet med Djurgårdens IF, ett år före kontraktstidens slut. Motiveringen löd att motivationen börjat tryta, samt att viljan och drivkraften till att komma upp på sin absolut högsta nivå igen inför 2018 inte fanns där.

15 år har gått, men jag minns det som igår. En ung, driven och talangfull kille från Sandviken med ett succéår bakom sig nere på Hisingen valde att ta flyttlasset upp till Huvudstaden och sätta på sig den vackraste av tröjor och representera Djurgårdens IF, trots hård konkurrens från både svenska och utländska storklubbar.

Med Stefan Rehn och Andreas Johansson vid sin sida på tremanna-mittfältet 2002, så var tonåringen Kim Källström starkt bidragande till klubbens första SM-guld på 36 år.
I och med Stefan Rehns pensionering från fotbollen inför säsongen 2003, så fick Kim året därpå ett större ansvar på sina axlar. Och som han förvaltade det ansvaret – Dubbeln (Allsvenskan + Svenska Cupen samma år) var ett faktum.

När det vankades fotboll på skolgårdsrasterna ville klasskompisarna vara Beckham, Ronaldo, Roberto Carlos eller Raul. För en 10-åring med ett SM-guld i ryggen så fanns det bara en man ville vara. Spelaren som tagit mitt lag med storm – Kim Källström.

Framgången för Kim var ett faktum. Utländska storklubbar stod på rad för att signa den glödhete svensken som tagit hela Sverige med storm.
I slutet av 2003 gick flyttlasset till den franska klubben Stade Rennais FC, dit även den blårandige lagkamraten och kompanjonen Andreas Isaksson flyttade några månader senare.

Genom ett knackigt modem hemma hos föräldrarna följde jag Kim Källströms bravader nere i västra Frankrike. Och trots att undertecknad aldrig fick svar på det klockrent formulerade (nåja) engelsk-fransk-svenska mailet om huruvida man kunde få en idolbild hemskickad med Kims autograf på, så blev den franska klubben en personlig favorit under ett par år, tack vare Kim.

Resan för Kim fortsatte –  Svenska landslaget, Lyon, Spartak Moskva, Arsenal, Grasshopper.

Tills den där oförglömliga februaridagen 2017…

Efter ett månadslångt febrilt drev på sociala medier, hotellspan och nyfikna meddelanden till Grasshopper-spelare (Förlåt Rúnar Már Sigurjónsson) i jakten på ledtrådar ifall Kim var nära en återkomst till Djurgården, så slöts tillslut cirkeln.
Efter 13 år ute i Europa och spel på den absolut högsta nivån, så vände Kim Källström hem till ett Djurgårdens IF och gav klubben och supportrarna en stark framtidstro och förhoppning till att göra 2017 till ett riktigt bra år.

Han kom, hans sågs och han bidrog stort till att Djurgårdens IF tog sin bästa placering i Allsvenskan på 9 år, och ordnade Europaspel för första gången på 10 år.

Men så hamnade vi här.

Efter diverse forumrykten en torsdagskväll i december 2017, så blev det dagen efter officiellt att Kim Källström lägger skorna på hyllan, trots ett år kvar på kontraktet.
Ett abrupt besked utan förvarning. Ett plåster som rycktes bort när man som minst anade det.
Besvikelsen och tomheten att inte få leva sig in i Kim-bubblan en sista gång, med ett Europaspel i potten, är stor och kommer att ta lång tid att smälta.

Men när allt kommer omkring, så kanske det här var ett värdigt beslut.

Som tungan på vågen under flera matcher under året, ledargestalt både på och utanför plan, en symbol för Djurgårdens IF samt nominerad till ”Årets mest värdefulla spelare 2017” så finns det en risk att 2018 inte alls blir lika succéartat för 35-åringen.
En omotiverad lagkapten med tankarna på annat är riskabelt, dels för hans egen del, men främst för Djurgårdens del.

Med Allsvenskan, Svenska Cupen samt ett Europaspel runt dörren så gäller det att mobilisera Djurgårdsfamiljen och dra åt samma håll. Allt handlar om Djurgårdens bästa.

Gulden – Målen – Frisparkarna –  Målgesten – Tröja #16 – Återkomsten – Europaplatsen.

Tack för allt Kim Källström. För mig kommer du alltid att vara en förebild och en av de största Djurgårdshjältarna!

/ “Tannen”