Fett äkta – Djurgårdskultur under fyra decennier (Del 3)

Dela gärna!

(Följande artikelserie är en del av en bok om Djurgårdsklackens historia som planeras släppas i framtiden.)

Läs del 1 här.

Läs del 2 här.

Vill du fira vår underbara historia? Kom på 35-årsfesten för Järnkaminerna och Blue Saints nästa fredag den 18 november!

Casualgranarnas tid är inne!

Det tidiga 2000-talet kom att spinna vidare på vad som hade skapats under 90-talet och gjorde allting mycket större både vad det gäller musiken och framförallt modet. Under decenniet blev det känt för folk även utanför DIF-kretsar att DIF är ”fett English”. Massvis av Djurgårdare såg Oasis på konsertarenor utanför Sveriges gränser i bl.a. England, Köpenhamn och på Roskildefestivalen. Varenda DIF-anglofil syntes till på Audio Bullys spelning i Stockholm och begreppet ”casualgranar” skapades om dom Djurgårdare som klädde sig likt karaktärerna i den populära filmen Football Factory. Detta var också tiden då undertecknad blev en del av klacken på riktigt och kan därför delvis berätta utifrån egna erfarenheter.

Under dom första par åren av ”00-talet” hade casualvågen ännu inte svept över på bred front i Djurgårdsleden. Gemene Djurgårdssupporter, undantaget några gäng, gick fortfarande runt i klassisk matchtröja och andra souvenirer. Och det såg faktiskt ganska bra ut, inte minst 00-01 då Djurgår´n släppte några av sina (enligt undertecknads smak) snyggaste matchtröjor någonsin. Dessutom stämde det liksom in i den positiva tidsandan i Djurgårdsfamiljen som följde av att vårt fotbollslag efter många år av harvande mellan seriesystemen var på väg uppåt och senare äntligen låg i topp av Allsvenskan. När man träffade andra blåränder på stan så hälsade man åtminstone och kanske surrade lite även om man inte kände varandra.

Men redan runt 2001 fanns det återigen en del yngre Djurgårdskillar som började snegla på hur modet bland fotbollssupportrar såg ut i framförallt England och återupptäckte casualstilen. Stilen profilerades nu av vissa märken så som Stone Island, C.P. Company och Burberry.
Att hitta ”rätt” märken och plagg i Stockholm var dock fortfarande lättare sagt än gjort i början på 00-talet.
– Visst fanns det en del kläder som var förknippade med fotbollssupportrar att hitta redan tidigare, typ Umbro-tröjor och någon vindjacka från Adidas, men det var först kring 2001 som vi unga började hitta lite schysstare grejer i Stockholm. Vi fick leta runt och det blev väl inte alltid rätt heller, man upptäckte efter ett tag att feta Nike Air Max som många av oss bar till exempel inte var så casual, minns en Djurgårdssupporter som heter Joel och var nitton år gammal 2001.
Modeintresset låg ganska rätt i tiden för många av dom yngre killarna som precis hade börjat jobba och tjäna pengar och kunde därför spendera rätt mycket på kläder.
– Vi brukade fylleshoppa en del, vi kunde springa runt innan en bortamatch i t.ex. Helsingborg efter några bira och shoppa en skjorta för tolvhundra spänn, säger Kristian, en annan av killarna som började anamma casualstilen under samma tid.

casual1
Mycket rutor och kepsar, pubsamling innan match 2003.

Att gå på matcherna och klä sig casual var fortfarande dock inte så okontroversiellt som det snart skulle bli. Även om klädstilen i England länge hade burits av olika typer av supportrar så var det i Sverige starkt förknippat till ligistverksamheten. Därför fick dom yngre killarna höra av äldre Djurgårdsgrabbar att skulle dom bära såna kläder, ja då fick dom faktiskt stå upp för det när det hettade till också.

Casualmodet skulle snart slå igenom på stort i framförallt DIF men även bland andra supportrar i Sverige. På bortampremiären mot Malmö 2002 (Kim Källströms debut!) stod ett gäng Djurgårdsgrabbar i klacken med likadana kepsar på sig, dom var blåblå och med stora bokstäver stod det ”BAKER”. Undertecknad minns att vi var rätt många som kliade oss lite fundersamt i skallen då men rätt snart (eller åtminstone något eller ett par år efter) själva skulle bära en liknande stil. Kepsarna kom från Ted Baker-affären som precis öppnat i NK-gallerian. Märket låg egentligen i ”utkanten” på den engelska casualstilen och var inte särskilt vanligt där, men att det lanserades i Stockholm och dessutom sålde en del blå-blåa kläder var rätt tacksamt här då. Fler butiker kom att öppna runtom i Stockholm, framförallt minns vi Nitty Gritty på Södermalm som sålde en hel del kläder som ansågs heta i fotbolls- och supportersammanhang.

 

11433.net och Harry B. James

I samma veva som det började dyka upp lite liknande butiker hände också någonting på Internet som var ganska viktigt för att casualvågen snart skulle slå över hos en bredare massa och olika kategorier av supportrar i Djurgårdsklacken. På Svenska Fans kunde det ibland dyka upp kommentarer från Djurgårdare på andra lags forum dagarna innan bortamatcher som handlade om att vi skulle storma deras stad i schyssta kläder för vi var ”snygga Djurgår´n”. På Svenska Fans hängde dock en brokig skara Djurgårdare, men när Kristian och Joel 2003 skapade forumet 11433.net blev det en betydligt mer homogen grupp. Flera av Djurgårn´s lite äldre supporterprofiler spenderade en hel del av sin arbetstid med att skriva på det forumet och många yngre som blev inbjudna var tidiga med att ta efter och blev påverkade av det mesta som skrevs, om det så handlade om fotboll, läktarkultur, musik eller kläder. Det skapade konsensus och därför blev det också ganska enkelt att skolas in i Djurgådsleden i mitten på 00-talet; nästan alla från forumet lyssnade på Oasis, drack bira på puben Harry B. James innan matcherna och försökte se så brittiska ut som möjligt, både på och utanför läktarna. En del kläder som blev populära var bland annat en huvtröja av märket ”Duffer” som var tryckt i stora bokstäver över bröstet, pikéskjortor av t.ex. Lacoste eller rutiga skjortor och till det Adidas-trainers och kepsar. En del klassiska sportmärken som var populära sport- och casualmärken i Storbritannien på 80-talet så som Sergio Tacchini, Fila och Ellesse fick också lite av en renässans bland oss.

Att vi såg så stilrena ut kunde skapa en del förvirring. Det var rätt roliga händelser varje gång vi samlades på Harry B. James och andra människor inte förstått vad det var för snubbar, samt en och annan tjej, som befann sig på puben på eftermiddagen. När vi strömmat in så pass många Djurgårdare att det var dags att börja sjunga Djurgårdsramsor så kom det väldigt plötsligt för dom andra middagsgästerna som kunde hoppa till i lätt chocktillstånd.
Inte lika roligt tyckte vissa supportrar att det var (medan andra sägs ha haft ”the time of their life”) när bajens ligister kunde utnyttja läget och storma Harry B. James vilket hände med buller och bång innan en av derbymatcherna mot hammarby 2004. Efteråt kunde bajarna skylla på att dom trodde att alla på puben var DIF-ligister, vilket i många fall inte var sant. Harry B. James blev också klassiskt för fantastisk allsång och dom gemensamma vandringarna upp till Stadion efter samlingarna där – ”springa omkring salongsberusad på Stureplan bland folk som är på väg hem från jobbet – det är livskvalitet!” som en av skribenterna på 11433.net en gång uttryckte det.

casual2
Äldre och yngre DIF-casuals på puben Harry B. James innan match.

Jakten på unika plagg

I dag har det nog gått så lång tid att sådant är preskriberat men när det begav sig var det en hel del Djurgårdare som kunde lägga ner mycket tankeverksamhet och energi för att tänka ut och prova fram vilka kläder dom skulle ha dagarna innan en match.
– Man försökte bräcka varann med att hitta unika grejer. När vi upptäckte Aquascutum till exempelvis så tyckte vi att det var jävligt hett eftersom Burberrys klassiska rutor syntes på var och varannan tonårskilles fejkkeps och därmed inte var intressant längre, uppger Joel.
– För att hitta märken och plagg som var unika shoppade vi en hel del utomlands och på nätet. Man var som ett barn på julafton när man hittade ett par blåblå Adidas Country i någon obskyr galleria i Portugal eller vann en eBay-auktion på en Ellesse-keps eller Fila-retro någon tidig onsdagsmorgon, fortsätter Kristian.

Det är svårt att veta exakt vad som hände samtidigt i andra klubbar. Men klart är att casualstilen var lite mer utbredd bland olika typer av supportrar i DIF än det var i andra klubbar. Bajens ”grabbar” kom till och med på ett smeknamn på oss – ”casualgranar”, en sammansättning av ”casual” och ”julgranar” (en något nedsättande term för fredliga supportrar klädda i mycket souvenirer). Det var väl meningen som ett öknamn men vi tyckte faktiskt att det var tillräckligt roligt och träffsäkert att vi började använda det om oss själva. Ett annat självironiskt begrepp var ”fett english” som uttrycktes om det mesta som gjordes, lyssnades på eller bars upp av Djurgårdsfolk och kunde härledas till brittisk fotbollskultur.

Det blev dock efter en tid allt tydligare att casualboomen hade exploderat lite överallt i Stockholm. Det såldes så pass mycket kläder med supporteranknytning ett tag i mitten av 00-talet att stora butiker som Åhléns i City hade en stor del av herravdelningen dedikerad enbart Stone Island, Duffer, C.P. Company, Henri Lloyd och liknande märken.
– När man kom dit och stod och trängdes bland klädhyllorna och såg någon med casualstil som man inte kände igen så visste man att personen inte var DIF, då kunde det bli lite ”finsk stämning”, berättar Joel.
Det gick till och med så långt att DIF började apa efter casualmärken och släppte ett par souvenirer som såg ut som Hackett och Stone Island, bland annat kom shorts med patch(!), ett försök som förstås aldrig blev någon storsäljare.

Många DIF-casuals på Sektion O bredvid klacken på Stadion (Helsingborg – DIF, cupen, 2006).
Många DIF-casuals på Sektion O bredvid klacken på Stadion (Helsingborg – DIF, cupen, 2006).

”Inte sneakers – trainers!”

”Det heter inte sneakers – det heter trainers!” blev mantrat för vad vi hade på fötterna under 00-talet. Svarta inomhusfotbollsskor slängdes långt in i garderoben och byttes ut mot i början nästan uteslutande vita retromodeller av legendariska sportpjuck.
Adidas stod kvar som klar etta av märken och släppte ett gäng modeller som syntes till på så gott som varje modemedveten Djurgårdare. Mest populär var Adidas LA Trainers som dök upp som svampar ur jorden på Sofia Stå runt –05. Och så fick Adidas det att vattnas i munnen på dom riktiga entusiasterna för återsläppet av dom efterlängtade blågula Adidas Stockholm. Variationen av både märken och modeller blev med tiden större och trainersvalet mer individuell än så och det är antagligen en av anledningarna till att modet lever kvar i allra högsta grad.

Unga DIF-casuals i vita trainers, på väg till Göteborg 2005.
Unga DIF-casuals i vita trainers, på väg till Göteborg 2005.

En ny brittvåg

”00-talet” kom även att bjuda på en hel del ny musik. Ännu en ny våg av grupper från Storbritannien kom och blev stora i Djurgårdsleden. Bland annat omfamnade vi rockbanden Kasabian, Libertines, Arctic Monkeys och Glasvegas liksom mer electro-inspirerade grupper som Audio Bullys (deras musik kom att kallas ”hooligan house” i medier). Det för tiden mest bandbrytande musikprojektet var The Streets av Mike Skinner som var en inspiration inom den nya musikgenren grime (en brittisk form av rapmusik med hårda beats). En del av dessa grupper hade tydliga texter som refererade till ämnen som många fotbollssupportrar har lätt att relatera till – typ alkoholkonsumtion, känsloutbrott, subkulturfetischism samt pub- och klubbliv.

Och musiken spelades innan hemmamatcher, på väg till bortamatcher, på fester, klubbar, festivaler och pubar; kort sagt överallt där Djurgårdare rörde sig. Innan hemmamatcher hördes såväl den nyare som lite äldre musiken i Stadions medlemstält där vi hade egna DJ´s liksom på barerna i närområdet. Det passade ganska bra in i stadsbilden bland dom engelska pubarna i tegelbyggnader som ligger i anknytning till Stadion. Att ta ett par bärs och sjunga allsång till ”Wonderwall” på exempelvis Harry B. James eller Londoner och sedan knata upp mot matcherna bland alla dessa casualklädda figurer och se Klocktornet i förgrunden kändes helt enkelt ”fett english”.
Väl inne på läktarna syntes musikinfluenserna då ultrasgruppen Ultra Caos Stockholm (UCS) använde (och fortfarande använder) Kasabians logga på en hel del av sina flaggor och banderoller. Likväl tog den numera nerlagda tifo-gruppen Fabriken sitt namn från tidigare skivbolaget Factory records för att anknyta till den lite äldre Djurgårdsgenerationens musik- och klubblivsdyrkande.

Kasabians logga som används av UCS.
Kasabians logga som används av UCS.

Åkte man på bortamatch med tåg för att se Djurgår´n behövde man inte gå långt in i vagnarna för att höra hur ovannämnda musik spelades. Likadant var det så klart på bussarna; bland annat fick det skotska rockbandet The Fratellis 2006 en ”one hit wonder” med den trallvänliga låten ”Chelsea dagger” som blev populär bland många Djurgårdssupportrar. Varje gång den spelades i en bortamatchbuss så fyllde vi snabbt hela mittgången och hoppade i takt så att bussen liksom gungade fram på vägarna.

När det inte var match brukade Djurgårdare samlas på helgerna på ställen så som Marie Lavue (Hornsgatan) där klubben Bangers ‘N’ Mash ägde rum i källaren under baren och spelade musik i vår smak. Ärke-bajaren Magnus Carlsson från gruppen Weeping Willows drev klubben men fick avundsjukt se hur namn på supporterprofiler från Djurgår´n fyllde såväl gästlistan och dansgolvet vissa kvällar och nätter.
En lite mindre klubb drevs av Djurgårdare på puben Pleasant (Kammargatan) och gick under det ganska avslöjande namnet ”Djurparken”.
Det betydligt större Bomben XL som höll till på Sturecompagniet och senare på bland annat Trädgården hade också Djurgårdsanknytning bland såväl arrangörer som DJ´s. Djurgårdare (och en bajare) skapade tillsammans denna nattklubbspärla som 2003 fick finbesök i form av Audio Bullys, en tillställning som beskrivits som Stockholms största casualfest.

Dom lite äldre musikgrupperna fortsatt att vara än mer populära. Oasis fick följeslag av Djurgårdssupportrar på sina konserter i såväl England som t.ex. på Roskildefestivalen och Köpenhamn och drog självklart ännu mer i Stockholm. Efter deras spelning på Cirkus 2002 undrade journalisten Per Bjurman i Aftonbladet ”varför skriker man Djurgårdsramsor på en Oasis-konsert?”. Svaret fick han senare på Järnkaminernas hemsida: ”förmodligen för att Oasis aldrig fullt ut kan förstås av bajsnödiga bondrecensenter med förmodade bajensympatier”.
The Stone Roses hade splittras men sångaren Ian Brown gjorde solokarriär och besökte klubben Mondo på Medborgarplatsen 2005, en konsert som blev ganska kaosartad. Någon i publiken hade under spelningen börjat reta sig ordentligt på sångaren och var på väg upp på scenen för att våldföra sig på honom. Dom flertalet Djurgårdare som stod längst fram vid scenen slet dock bort killen och hamnade i tumult med galningen och hans poolare. Madchesterprofilen Ian Brown hyllade Djurgårdarna efteråt ”I thought my crew was back in Manchester!” berättar en supporter att stjärnan ska ha sagt.

Tumult på Ian Browns konsert på Mondo.
Tumult på Ian Browns konsert på Mondo.

Musik och mode bland Djurgårdare i dag

Musik- och modemedvetandet bland Djurgårdssupportrar är antagligen mer utbrett i dag än det någonsin varit förut. Det som en gång handlade om en kärna i klacken som började gå på konserter och klä sig i annat än souvenirer på matcherna för att visa sin grupptillhörighet kring Djurgår´n har fram tills i dag utvecklats till något mycket större än så. Referenserna till denna kultur existerar i dag stort på både Sofia Stå och Slakthuskurvan i form av banderoller, flaggor, souvenirer och genom vissa sånger.
Sedan The Stone Roses för några år sen gjorde comeback har deras mest publikdragande spelningar i Storbritannien dragit flyglaster utav Djurgårdare. Likaså träffar den sociala Djurgårdaren lätt sina likasinnade på Stockholms alla ravefester.

Klädstilen på våra läktare har förändrats lite under senare år och gått från casualtraditionella rutiga skjortor och kepsar till att bli både mer individuell och samtidigt mer Djurgårdsspecifik. Vissa märken och plagg har passerat revy medan annat som exempelvis ”bucket hats” (”fiske/sol-hatt”) försvann under många år men har senare gjort återtåg bland framförallt yngre Djurgårdare.
Kreativiteten bland supportrar att göra egna kläder utanför DIF:s eller Järnkaminernas regi har också växt fram allt tydligare på senare år. Däribland har det skapats mycket kläder som är en slags kombo mellan souvenirer och casualkläder. Nämnas kan bland annat dom mycket stilrena Fila-tröja med texten ”DIF” i samma typsnitt som märkesloggan. En annan t-shirt som blivit populär är den med texten ”DJURGÅR´N & TECHNO”.

casual7
Stone Roses-symbol samt FILA/DIF-trycket på stora flaggor i klacken.
casual8
Fila är DIF-kultur.

Parallellt med ett allt mer utbrett intresse för musik och mode har det under senare år också växt fram en annan subkultur i klacken som har sitt fokus på helt andra saker, om det kommer du kunna läsa i del 4 (den sista delen) av denna artikelserie nästa gång.

/Andreas ”Extas” Almén–Karlsson

Mejla skribenten