Stadion för mig: Lukas Rosman

Inför hemmapremiären mot GIF Sundsvall ställer vi frågor till mer eller mindre kända Djurgårdare om deras känslor för vår hemmaarena – Stockholms Stadion.

Tidigare intervjuer
David Bogerius
Johanna Lundberg

 

Stadion för mig: Lukas Rosman


När gjorde du din Stadionpremiär?
– DIF-Malmö i allsvenskan 2002.
Vad minns du från den?
– Att det var en målrik match och bra sommarväder. Slutresultatet minns jag inte men väl den goda inramningen. Jag tror att jag satt på sektion K och min blick riktades mot klacken lika ofta som på spelet. Jag blev klart medryckt av draget och ville vara en del av sången även om jag själv hade svårt att förstå hur alla ramsor gick då.
Vad är annorlunda på Stadion nu jämfört med då?
– Eftersom DIF låg i topp och stred om guldet då så osade det medgång kring allt, på läktaren och planen. Men för mig är det precis lika härligt att ställa sig i klacken en regnig tisdag mot Gais när egentligen allt hopp om säsongen är över. Man vet att en själv och sina kompisar runt omkring sig står för samma sak, drömmer om att få uppleva samma saker igen.
Vilken är den bästa sektionen på Stadion förutom din egen?
– Jag tycker att G verkar skön! Bra drag och de ser ut att ha kul.
Vad kommer du sakna mest med Stadion när vi flyttar?
– Det är så mycket egentligen, det är svårt att peka på något särskilt. Att träffas på Östra efter jobbet, veta att alla finns där och tillsammans gå ner mot Stadion, svänga in på Sofiavägen, upp för trapporna in till klacken och ner på träbänkarna. Där är hemma och det kommer bli svårt att vänja sig vid något annat. Jag är inte intresserad av tak över huvudet eller någon bekväm stol, det får jag resten av veckan på jobbet. Jag vill trängas, sjunga, hoppa och ramla ner tre rader när vi gör mål.