Som inbiten fotbollssupporter är jag ett nyhetsvrak utan dess like. Dagligen surfar jag runt på nyhetssiter för att hitta något läsvärt om min klubb. DN, SvD, Expressen och självklart Aftonbladet som nu nästan nått patent på webbnyheter i och med sin storlek och de stora resurser de har att lägga på sporten.
Inför den allsvenska premiären har det varit många heta samtalsämnen. Polisen som ska börja fakturera de fotbollsklubbarna som arrangerar fotbollsmatcher genom aktiebolag. Om risksupportrar som medverkar i reklamfilmer, om de nya hårda tagen för att få bukt med pyroteknikproblemen och sist men inte minst hur värdelös kvalitet det är på allsvenskan.
Efter att i måndags ha besökt Råsunda Fotbollsstadion och beskådat en mycket riktigt värdelös fotbollsmatch mellan Djurgården och Aik, men samtidigt fått uppleva två tifoarrangemang som är i absolut världsklass och en stämning som få matcher i Europa kan frambringa kan jag konstatera en sak. Oavsett hur matchen slutar eller hur härlig stämning det är på läktarna så hamnar fotbollsklubbarna och supportrarna alltid i ett mellanläge. Å ena sidan från medias pro-supporterjournalister å andra sidan från medias anti-supporterjournalister. Å ena sidan från SvFF/SEF, å andra sidan klubbarna som vill supportrarnas bästa.
Erik Niva skriver i Sportbladet 110404 att trots att vi har en av Europas sämsta ligor, så finns det få ställen i Europa där man kan uppleva en sådan atmosfär, sådan glöd och sådant engagemang som står att finna vid ett Stockholmsderby. En hyllningstext till det som fortfarande får svensk fotboll att leva upp trots den låga kvaliteten på spelet.
Efter matchen igår, går jag ivrigt hem för att läsa om medias rapportering av matchen. Vad har hänt? Vem vann klackmatchen? Var spelet verkligen så dåligt som jag upplevde det?
Från aftonbladet.se finns följande rubriker kring matchen:
”Här flyr spelarna från planen”
”Försenad avspark och flera avbrott – efter bengaler på läktarna”
”Det kan inte bli sämre än så här”
”200 aik-supportrar trängde sig in på arenan”
”En minnesvärd derbypremiär – det kan spelarna tacka publiken för”
”Sportbladet sätter + på fansen – se vilka som vann publikmatchen!”
Jag är fullt medveten om att medias jobb är att rapportera och givetvis få så många klick på rubrikerna som möjligt/sålda exemplar, därför är det inte heller konstigt att man överdriver och ljuger i rubrikerna för att få läsarna att klicka. Men vad förmedlar egentligen media genom ovanstående rubriker?
Å ena sidan förmedlar de att supportrarna ännu en gång har förstört den vackra sporten fotboll i och med att de bränner bengaler, tränger sig in på läktaren och gör så att spelet avbryts. Å andra sidan hyllas publiken till skyarna för att de egentligen var enda anledningen att besöka Råsunda under gårdagen.
Så hur ska vi ha det? Är det inte dags att erkänna att en stor anledning till att vi fortfarande har någon publik över huvud taget är på grund av just dessa häftiga, enorma och levande inramningarna med 30.000 på läktarna, att det är folket som står på kortsidorna som till stor del tycker att bengaler, rökbomber, konfetti, flaggor och allt vad det innehåller är en del av själva upplevelsen.
Jag bevittnade själv då spelarna ”flydde” ut i spelartunneln. Jag flydde själv en gång i tiden från en arg hund som jagade mig. Den flykt som spelarna och domarna gjorde igår måste vara den långsammaste och lugna flykten jag någonsin beskådat. Medias ansvar kan delvis vara att rapportera, men om det i framtiden ska finnas något att rapportera om kanske det är dags att väga vad en krigsrubrik innebär. Jag och mina vänner kommer fortsätta gå, för vi vet att rubrikerna är en överdrift. Men hur kommer gemene mans inställning till fotbollen att vara då det i dagsläget aldrig finns en match som kan utföras utan att fotbollen dör?
Jag ser så klart detta ur en supporters perspektiv, men kan ändå tycka att om media sållade lite bland rubrikerna så hade säkert fler marginalåskådare kommit till matcherna, problemsupportrarna hade blivit procentuellt färre och klubbarna hade fått bättre ekonomi.
Jag väntar på den dagen då Polisen börjar fakturera DIF och Aik för polisinsatserna vid derbyn, då det inte längre finns en enda bengal eller en enda supporter som bryr sig om att öppna käften för att sjunga för sitt lag, då det är fler ordningsvakter än supportrar på läktarna för att stävja alla problem som uppstår, då majoriteten av spelarna i allsvenskan består av infödingar från Grönland eftersom alla svenska spelar har gått till en bättre liga i Kazakstan. Jag tror att alla, inklusive media kommer se tillbaks till början 2000-talet då läktarna levde, fotbollen var någorlunda OK, och det var fler än 4000 personer på en match.
Från media, polis och SvFF upprepas samma argument varje gång det blir rubriker om bengaler eller stökiga supportrar – Titta på England! Ja, vi kan titta på England, landet som uppfann fotbollen och där 90% av befolkningen stödjer ett lag och har sporten varmt om hjärtat. Landet som har en nedärvd fotbollskultur som inget annat land kan jämföra sig med, som har klimatförhållanden som gör att det går att spela fotboll året runt utan att planerna blir till åkrar, som har en publikbas där det går att sätta skyhöga priser och publiken kommer i vilket fall. I vintras besökte jag Emirates Stadium för att kolla på Arsenal – Wigan. Fotbollen höll riktigt bra kvalitet, arenan är ett unikum i sig, men draget på läktaren går att jämställa med kvaliteten på fotbollen som igår utspelade sig på Råsunda. Om någon ställer sig upp kommer ordningsvakterna fram och ber folk att sätta sig ned.
Svensk fotboll har inte råd att titta på England i dagsläget. Om vi börjar införa svordomsfria läktare, dubbla biljettpriser och ett tvång att sitta ner. Ja då mina damer och herrar, då kan Carin Götblad och Lars-Åke Lagrell titta på fotboll… Helt ensamma.
/Johan Andersson