Krönika: Ni kan inte rubba oss

Vi gjorde det i hockeyn – visade vad Blue Saints & Järnkaminerna är under 30-års firandet. Vi visade att vi är oslagbara under den sjätte kvartsfinalen.

Ingen knuffar på Djurgårdsfamiljen när vi står enade, ingen kan rubba oss, ingen kommer nära det vi gör. En stämning, en känsla… en unison röst. 

Nu är det äntligen dags för premiär i fotbollen. En hel vinter har man längtat och suktat efter att få uppleva det här igen. Känslan av visa att Stockholm tillhör oss, att vi är DIF och ni är packet. Hela vår historia, 120 respektive 30 år, kokas ner till en 90 minuter lång manifestation av kärlek och hat. Kärlek till det vackra och underbara som Djurgårdens IF står för. Hat till det mörka och onda som Solnaklubben representerar. 

Vi har alla ett enormt stort ansvar. Allt från samlingen i Vasaparken, till marschen genom fiendeland, tifot, sångerna och spelarnas insats på planen ger eko i historieböckerna. Om 30 år när vi är gamla och trötta så kommer nästa generationer av Djurgårdare fortfarande prata om dom där 90 minuterna på Råsunda med stolthet och avund. Stolthet för det vi gjorde, avund för att dom inte var där och upplevde det. 

Så länge vi alla tar vårt ansvar att manifestera vår kärlek och hat, med all vår kraft, så kommer den här dagen bli något att berätta för dina barnbarn och något dom i sin tur kommer berätta för sina barnbarn. Dagen då Djurgårdsfamiljen cementerade sin position som oslagbara, omöjliga att ifrågasätta som bäst i stan, Stockholms pärlor. 

Men gör dig inte en otjänst genom att tro att detta blir någon lätt match. 110 meter norrut, två stängsel bort, står 8000 råttdjävlar med precis samma ambition och vilja. Precis som vi kan bli hjältar så kan dom bli det och dom är redo att gå över lik för att göra det. Precis som vi är. 
Solnaklubbens anhängare må vara mycket… men en ovärdig motståndare är dom inte. Med den ödmjukheten och insikten inför vår uppgift så kan vi inte misslyckas.

Precis som dom elva man som krigar för vår heder på planen och ger aldrig upp, utan kämpar för skölden in i det sista, så måste vi också göra det. En Djurgårdare ger aldrig upp. Det är själva essensen av vår supporterkultur. 

Råttorna är helt utan självinsikt och sjunger om att vara överallt och att vi inte är det. Mer fel kan man inte ha. För så fort det går emot eller vi tar övertaget så ger dom upp direkt. Därför ska vi inte släppa in dom i matchen, varken på läktaren, gatorna eller planen och när vi har övertaget – visa ingen nåd, för det kommer inte ges dig.

Skulle vi hamna i underläge så knyter vi näven och krigar vi oss tillbaka och avgör. Det är Djurgårdens IF.

Tillsammans skriver vi in oss i historieböckerna. Djurgårdsfamiljen. 

DÖD OCH HAT ÅT AIK!

/Al Knivsta Brigaden