Järnkaminerna och många andra svenska supporterföreningar har länge varit tydliga med vad många enskilda fotbollssupportrar känner – Svenska Fotbollförbundet och SEF har dålig, för att inte säga usel, koll på varför man väljer att gå på fotboll i Sverige och hur man bör jobba för att få tillbaka publiken. Denna säsong kommer tyvärr inte som någon chock för någon som följt svensk fotboll längre än ett par år men för Lars-Åke Lagrell (ordförande SvFF sedan 20 år) och Tommy Theorin (generelsekreterare SEF) verkar det komma som en total nyhet.
Svensk fotboll upplevde ett uppsving publikmässigt i slutet av 90-talet. I stockholmsklubbarna blev den aktiva supporterkulturen större och mer högljudd och på början av 2000-talet ledde detta till en explosion för fotbollsintresset i hela landet. Fotbollen var fortfarande usel men stämningsmässigt var Sverige och nosade på högsta europeiska nivå. Denna utveckling startade, underhölls och främjades av alla de engagerade fotbollssupportrar vars läktaruppvisningar lockade rekordsiffror till de allsvenska arenorna. Folk drar folk, och stämning drar folk. Resultatet blev slutsålda derbyn och höga publiksnitt med många resande supportrar till bortamatcherna.
Börja lyssna på publiken
Idag är våra egna och de andra allsvenska lagens publiksiffror nedåtgående. Till viss del kan detta förklaras med att publiksiffror i Sverige går i cykler och en dipp var väntad. Men den stora skulden för publikutvecklingen bär SvFF som konsekvent vägrat lyssna på den publik som faktiskt går på fotboll och istället valt att komma med förslag efter förslag som gör det svårare, dyrare och kallare att gå på fotboll.
När SEF bjuder in till ett “krismöte” med klubbarna kan man tycka att representanter för publiken, supporterföreningarna, borde ligga högt på listan när det gäller att undersöka hur svensk fotboll ska få tillbaka sin publik. Men ingen inbjudan har nått Järnkaminerna – eller vad vi vet någon annan supporterförening. Varför SvFF och SEF konsekvent vägrar lyssna på publiken är ett mysterium. Vi väljer därför att med detta öppna brev ge våra tankar kring hur vi ska nå tillbaka till de publiksiffror som för bara några år sedan var verklighet.
1. Fasta matchdagar. Sluta flytta våra matcher till vad som verkar vara helt slumpmässiga tider. Varför inte snegla mot England (vilket verkar vara en bra metod i vissa fall om man får fråga SvFF) och ha majoriteten av matcherna på lördagar, någon på söndag och någon på en vardag? Detsamma gäller klockslagen. Vi som alltid går i ur och skur kommer att gå även om matchen spelas på en söndag 07.30 men slentrianåskådaren når vi enklare om denne vet att på xxx-dagar klockan xx spelas alla allsvenska matcher.
2. Lägg det allsvenska spelschemat tidigt på året och lägg det för hela säsongen. Ju tidigare supportrar och supporterföreningar kan planera läktararrangemang och bortaresor, desto mer positivt snack och större biljettförsäljning får vi. Detta gäller inte minst när det gäller bortaresandet. Ett tidigt fastslaget spelschema gynnar publiktillströmningen vilket i sin tur gynnar intresset för de matcher som sänds på tv. Att tv-bolagen vill tycka till är självklart men de kan inte få vara viktigare än svensk fotbolls hjärta – vi på läktarna. Att tv-bolagen får styra över spelschemat nästan helt fritt urvattnar istället värdet på allsvensk fotboll. En mycket enkel jämförelse kan göras med ishockeyns mycket fastare spelschema och nästan de dubbla intäkterna från deras tv-avtal.
3. Spela inte fotboll när det fortfarande är vinter. Inte ens Lagrell allsmäktige förmår skapa vår och grönt gräs i ett land som fryser till is sex månader om året. Om säsongen måste förlängas bör det snarare vara några veckor i november som ska användas än tidiga mars, då det är betydligt varmare och mindre snö i november.
4. Stäng inte allsvenskan när vädret och planerna är som bäst. Det här är så självklart att vi inte ens orkar motivera det.
5. Se över regelverket för bestraffningar av fotbollsklubbarna. Godtyckliga, otidsenliga och oproportionerliga straff skapar irritation och ilska gentemot SvFF. Anser man ändå att en individs agerande bör bestraffas med exempelvis tomma läktare så bör detta fastslås och alltid gälla. Detta gäller även de helt slumpmässiga spelarbestraffningar som har slagit helt olika i till exempel licensfrågor och disciplinärenden. Som supportrar upplever vi att SvFF inte har kompetensen för att hantera sitt eget regelverk.
6. Lyssna på den befintliga publiken. Lagrell med anhang pratar gärna om att “locka nya målgrupper” till Allsvenskan. Det låter som en bra grej. Men vilket företag (eller lågstadieklass) i världen som helst vet att det är avsevärt mycket lättare och viktigare att behålla befintliga kunder än att rekrytera nya. SvFF och SEF måste börja lyssna på de som går idag, de som alltid gått, istället för att drömma orealistiska drömmar om att byta ut publiken.
Järnkaminerna (och Blue Saints), för att ta ett exempel, har nästan 30 år av erfarenhet kring publikarrangemang. Det är vi engagerade supportrar som utgör hjärtat av Allsvenskan, det är vi som skapar publikboomar och det är vi som försöker ta tag i problemet nu när år av misskötsel får publiksiffrorna att rasa. Det är bara att lyfta luren Lagrell.
7. Börja tänka “publikfrämjande” istället för “publikskrämmande”. Om vi fotbollssupportrar är kunder bör vi behandlas som sådana och tillfrågas innan större förändringar av förutsättningarna för allsvensk publik införs – kunden har alltid rätt.
Detta är bara några av de idéer vi har för hur Allsvenskan, och i förlängningen all svensk fotboll, ska kunna locka fler. Nu hoppas vi att Lars-Åke Lagrell, Tommy Theorin och andra makthavare inom svensk fotboll sväljer stoltheten och börjar prata med publiken.