Fett äkta – Djurgårdskultur under fyra decennier (Del 2)

(Följande artikelserie är en del av en bok om Djurgårdsklackens historia som planeras släppas i framtiden.)

Läs del 1 här.

24 hour party people!

Under tidigt 90-tal hände mycket i Stockholms supporterkultur och framförallt i DIF. Den generation Djurgårdare som nu dominerade i klacken hade växt upp och stod mycket stadigare mot ”packet” (aik) och ”vraken” (hammarby) både på läktarna och utanför. Det skapade en stolthet som även hade en inverkan på hur man kunde umgås och visa sig offentligt.

– Det hade vänt i supportersammanhang i stan. Vi hängde mycket tillsammans på helgerna i stora gäng och på så sätt levde vi med konstant Djurgårdsidentiteten, berättar Martin Kindgren som var en del av den nya generationen supportrar. Under det här decenniet skapades mycket av det som många än i dag skulle kalla ”Djurgårdskultur” och framförallt var det musiken och klubblivet som skulle få en stor plats. Det hade även ett samband med vad som hände i England under samma tid.

Madchester vibes in the area!

Kring decennieskiftet 80/90-tal kom en ny musikgenre att formas i musik- och fotbollsmetropolen Manchester. Redan tidigare hade många kända popgrupper som The Smiths och Joy Division satt staden på musikkartan. Men om dom tidigare grupperna haft ett melankoliskt sound så ville dom nya banden skapa en gladare och mer dansant ljudbild, resultatet blev en slags klubbinspirerad indiepop/rock som kallades Madchester. Banden som framförallt kom att profilera denna epok och genre hette The Stone Roses, Happy Mondays, The Charlatans, James, Primal Scream, Inspiral Carpets med flera och många av bandmedlemmarna var stora fotbollssupportrar till särskilt Manchester United.

I den fotbollsälskande staden blev musikscenen så stor under den här epoken att det tillfälligt fick slut på mycket av slagsmålen kring fotbollsmatcher. Även fotbollsgrabbar blev istället mer fokuserade på att dansa till den nya musiken och samtidigt inta ”kärleksdrogen” ecstasy på stadens nattklubbar. Särskilt på den legendariska klubben Fac 51 Haçienda (kort: Haçienda) som öppnades av skivbolaget Factory Records och blev en ikon för sin tid. Där spelades framförallt madchester samt en hel del ny elektronisk musik, så kallad ”acid-house” och klubben var rave-kulturens vagga i Europa under denna tid.

Människor som dansar till ”Acid-house” på The Haçienda i Manchester.

Människor som dansar till ”Acid-house” på The Haçienda i Manchester.

I Sverige fick Madchester-musiken ett visst genomslag bland allmänhet och kunde ibland spelas på icke-kommersiell radio. Men själva kretsen av människor som regelbundet rörde sig på spelningar och fester var inte särskilt stor. Musikrörelsen fick inte heller ett stort genombrott bland fotbollssupportrar i Sverige, med ett lysande undantag; i Djurgårdsklacken.

Under Haçiendas glansdagar som besöktes av flertalet Djurgårdare slog portarna också upp för en klubblokal i Stockholm. Det betydligt mindre skrytsamma Toaletterna som låg vid Odenplans tunnelbana blev ett tillhåll för många Djurgårdare. Där drev tidigt Thomas Botos, Djurgårdsskinhead och sångare i gruppen Agent Bulldog en ska-klubb. Men snart skulle fler Djurgårdssupportrar bli DJ:s på stället och många andra spendera delar av sin fritid för att ”klubba” till samma typ av musik som spelades på The Haçienda.

– Klubblokalen var trång och svettig och under många partyfyllda nätter fylldes dansgolvet med Djurgårdsgrabbar i populära ”beppehattar” och Adidas-attribut, en väldigt het klädstil inom DIF under den här tiden. Vi försökte kopiera dansmoves från Happy Mondays karismatiska dansare och maracas-spelare Bez, en riktig frontfigur under Madchester-eran och gruppen var introduktionen för många Djurgårdare in i musikgenren, säger Martin Kindgren.

Happy Mondays med ”Bez” som inspirerade många Djurgårdare på dansgolvet.

Djurgårdsramsor på konserter

The Stone Roses var den första av Madchester-grupperna som presenterade sig i Sverige. Dom var på väg att kämpa sig till erkännande under andra halvan av 80-talet och blev senare ett av Storbritanniens mest inflytelserika band genom tiderna. Dom spelade bland annat på fritidsgården Kulan på Lidingö redan -85, där några Djurgårdssupportrar var på plats. När bandet senare fått skivkontrakt och kunde släppa ett av tidernas mest inflytelserika popalbum var det dags för återbesök och spelning på Fryshuset 1990.

Förväntningarna var höga den här gången och ett gäng Djurgårdare kom dit och härjade konserten igenom. Därmed inleddes det fenomen som i Sverige var helt unikt för den här epoken; att supportrar till ett fotbollslag, många iklädda matchtröjor, kom till konserter för att se banden spela och samtidigt sjunga fotbollsramsor mellan låtarna, ha kul och festa. Efter denna spelning följde en rad sådana legendariska konserter under 90-talet. Djurgårdssupportern Elias Nilsson såg många av dessa live och minns känslan.

– Framförallt var vi en förkrossande majoritet i jämförelse med gnaget och bajen, några man inte såg röken av i dom här sammanhangen förrän kanske i slutet av 90-talet. Alla visste vilka vi var på spelningarna och jag tror inte vi var särskilt uppskattade av resten av den ”indiecrowd” som gillade samma band. Vi var för olika och udda i sammanhanget, för högljudda, för fulla, för stökiga och helt enkelt för lite ”indie” för dom andra.

Madchesterprofil visar rätt färger

The Charlatans spelade också några gånger i Stockholm på 90-talet varav en spelning skulle bli extra minnesvärd för alla Djurgårdare som var där.

1995 pågick Vattenfestivalen i stan och många blårandiga supportrar slöt upp på en pråm på Riddarholmen där konserten ägde rum. Musikskribenten och DIF Fotbolls tidigare webbredaktör David Bogerius var en av dom och berättar vad som hände.

partyp2

The Charlatans sångare Tim Burgess i Djurgårdströjan.

– Mitt under konserten tog en snubbe som i klacken var känd som ”Soja-Åke” upp en DIF-matchtröja och kastade upp den på scenen till sångaren Tim Burgess och det jublades rätt friskt bland publiken.

Senare släppte ett av världens ledande tidningsmagasin inom mode och populärkultur, brittiska i-D, ett nummer som innehöll en intervju med Burgess. Till Djurgårdarnas stora glädje och förvåning pryddes reportaget av en bild på sångaren iklädd den röda DIF-matchtröjan!

– Något år senare åkte dessutom en annan Djurgårdare över till England och träffade av en händelse på Tim Burgess på en pub och gick fram för att hylla honom. Problemet var bara att killens engelska inte var den bästa. Burgess förstod inte alls hyllningen utan trodde att killen ville kräva tillbaka tröjan.

Musik före fotboll

Musikintresset bland en del Djurgårdare under den här tiden nådde så långt att det ibland kunde prioriteras före fotbollen. I april 1995 spelades ett derby mellan Djurgår´n och aik i den inte så hemskt prestigefyllda cupen Tvillingtrofén och någon timme efter matchen skulle dessutom The Stone Roses uppträda på konsertlokalen Palladium (fem år efter spelningen på Fryshuset). Men matchen blev försenad på grund av snöfall och många ville inte missa spelningen och lämnade därför matchen i förtid. Bland dom fanns Martin Kindgren.

– Vi var ett gäng som drog i halvtid från Råsunda i taxibilar för att hinna till stan och se Stone Roses. När vi kom fram var det redan andra Djurgårdssupportrar där. Jag tror att det skulle mycket till, en på nåt sätt ganska avgörande match, för att jag skulle missa Stone Roses då. Man hade väntat många år på att se dom och dom var fortfarande så mytomspunna.

The Stone Roses gitarrist John Squire till vänster och Djurgårdssupportern Martin Kindgren till höger.

The Stone Roses gitarrist John Squire till vänster och Djurgårdssupportern Martin Kindgren till höger.

Oasis blir störst

Några år efter födelsen av Madchester skulle musiken från nya brittiska band istället kallas brittpop och från och med Oasis debutalbum Defenitely Maybe (1994) blev det 90-talets stora engelska rockband. Det skulle dessutom bli den musikgrupp som, tillsammans med The Stone Roses, varit mest förknippad med Djurgårdens supporterkultur under årens lopp. Det visade sig redan på rockklubben Gino den VM-sommaren när Oasis lirade för allra första gången i Stockholm.

Efter spelningen träffade Martin Kindgren och ett par andra Djurgårdare bandets frontfigurer bröderna Liam (sångare) och Noel (gitarrist) Gallagher samt kompgitarristen Paul ”Bonehead” Arthurs på puben East där de pratade med bandmedlemmarna och tog en bild med den sistnämnde i Djurgårdströja.

– Noel snackade med oss men Liam var helt borta och skitfull, vi berättade att vi skulle se dom i Brighton senare samma år vilket dom blev imponerade av. Sen åkte jag och en kille till dit i december. Då hade vi med oss kir, ”Djurgårdsdrickat” framför allt annat på den tiden, som en av deras roadies skickade vidare till dom på scenen med en hälsning från Djurgårdsgrabbarna ifrån Sverige.

Oasis kom till Stockholm med rätt täta sammanhang. Redan året efter spelningen på Gino var det dags igen på Globen Annexet och den här gången var det ingen tvekan om vilket lag som gällde bland publiken. Aldrig tidigare hade så många blåränder slutit upp tillsammans på en konsert och Djurgårdsramsorna duggade tätt vilket även bandet upptäckte.

– Liam Gallagher la märke till att det sjöngs fotbollsramsor och försökte sjunga med någon gång mellan låtarna, säger Peter Johansson som varit med under punkepoken men som nu även upplevde den nya tidens musikscen.

Inspelning från Oasis på Globen Annexet 1995. Djurgårdsramsor hörs flera gånger, bla vid: 11:45.

Sedan dess var Oasis konserter alltid välbesökt av Djurgårdare. Fenomenet blev bland annat uppmärksammat av brittiska musikskribenten Paolo Hewitts i hans bok ”Getting high – the adventures of Oasis”. Hewitts hade dock inte alla rätt när han skrev att Djurgårdare började gå på konserterna enbart för att en supporter blivit avstängd från matcherna på Stadion. Svenska musikjournalisten Anders Lokko blev beskylld för att vara källan till detta rykte vilket retade en del Djurgårdare så till den grad att Lokko blev hotad på telefon men utan att det fanns någon substans i hoten.

Enligt Martin Kindgren så fanns det dock en speciell anledning till att gruppen blev så populära i Djurgårdsleden.

– Oasis var fullkomligt respektlösa, dom såg coola ut, sa coola saker och gjorde två riktigt bra skivor. Dom gick det att relatera till för att dom var också i grund och botten som man själv, fotbollskillar som gillade bra musik, snygga kläder och att festa på klubbar. Deras arrogans tror jag tilltalade många Djurgårdare, någon slags ”fuck you, vi vet att vi är bättre än er”-attityd till allt och alla.

Docklands och ravefesterna

Parallellt under 90-talet började även en annan musikrörelse att växa fram i Stockholm som flera Djurgårdssupportrar, främst gängen ifrån dom södra förorterna, tidigt blev en del av; den elektroniska musiken i form av techno, house och trance på ravefester. Dessa fester och klubbar var väldigt olika dom äldre nattklubbarna som fanns i stan. Människorna som drog sig dit var sugna på någonting nytt och spännande i nattlivet som inte var kontrollerat av etablissemanget. Festerna var oftast helt illegala och kunde hålla igång hela nätter och långt in på följande eftermiddagar. Informationen om var och när festerna skulle äga rum spreds från mun till mun och dom kunde utspela sig i stora lagerlokaler i olika förorter, i skogar eller i vilken lokal som helst som arrangörerna fick tillgång till, ibland med lov och ibland genom att bryta sig in.

En av dom första ravefesterna som samlade många supportrar med blårandigt hjärta i samlad trupp var Age of Love 1 som hölls av Glödlampsfabriken i Södra Hammarbyhamnen 1993. Eftersom det var mycket batikkläder och fraktalmönster bland dom över 1500 besökarna kastades det en del misstänksamma blickar mot dom välväxta DIF-grabbarna med snedbenor som klädde sig mer casual-inspirerat. Var dom snutar?
Men rave-folket fick vänja sig vid att gäng av fotbollskillar dök upp på festerna.

– Som fotbollssupporter kände man igen sig på flera sätt i ravekulturen. Ofta kom polisen för att stänga festerna och folk tyckte att man var lite märklig för att man gillade att stå i en lagerlokal och dansa till enformig musik. Ungefär som att många inte alls förstod poängen med att resa en hel dag i buss för att stå och sjunga ramsor på fotbollsmatcher. Men vi var med om att skapa rörelser som många år senare nästan blivit folkliga, säger en Djurgårdssupporter.

Technomusiken fick så stort inflytande i klacken att idén på att anordna en technobuss till en bortamatch föddes. 1993 bar det av till Gävle för match mot Gefle i fotboll. En buss full med yngre Djurgårdsgrabbar, några iklädda gasmasker, rullade norrut till tonerna av techno. Ett par av killarna kom direkt från ett rave och väl framme i Gävle runt lunchtid var dom så påverkade att dom roade sig med att och gå runt på byn och ropa typiska rave-fraser på engelska till lokalbefolkningen. ”Nice one!”, ”top one!” eller ”get sorted!” kunde förvånade lokalbor få höra av dessa Djurgårdare iklädda gasmasker.

Det för många supportrar redan musikaliskt storslagna året 1995 fick ännu en höjdpunkt på hösten som skulle glädja många i flera år framöver. Då öppnade nämligen en raveklubb vid Finnboda Varv i Nacka som skulle bli legendarisk i Stockholms musikscen; Docklands. Denna klubb blev omtvistad för den mängd droger som påstods existera där och fick ofta besök av polisrazzior från den så kallade ”rave kommissionen”. Men Docklands var även väldigt populär och banbrytande som den första stora nattklubb i Stockholm som vågade ha öppet hela nätter trots restriktioner och förbud.
Nicklas Thoned var en av dom Djurgårdssupportrar som ägnade en hel del av sina helger där och blev även DJ på klubben. Han minns med nostalgi hur allting var.

– Redan uppe vid grindarna in till området där klubben låg hörde och såg man plåten som omgav lokalen skallra av basen, det var helt sjukt. Givetvis var det alltid bra med DIF-grabbar på plats men jag kan inte minnas att folk körde med match-tröjor i samma utsträckning som i Madchester-scenen. Tack vare dom generösa öppettiderna var det mycket folk som ramlade in när dom vanliga krogarna stängde. Ibland var det så varmt och svettigt att det ”regnade” från taket och golvet var som en isbana. Docklands var verkligen i en klass för sig och något man aldrig mer kommer att få uppleva i Sverige.

Nicklas Thoned blev så pass engagerad i technomusiken att han så småningom blev en internationellt erkänd DJ som liksom ett par andra Djurgårdare turnerade på ravefester runt om i Europa. 1999 bildade han tillsammans med Djurgårdskompisen Marcus Stork skivbolaget Armalyte records. Release-festen för skivbolaget ägde rum på festlokalen Holger på Norra Bantorget dit många Djurgårdare blev inbjudna. Festen var samma dag som DIF spelat borta mot Norrköping i Allsvenskans sista omgång 1999. Den skånske producenten som hade gjort första DJ-släppet och hans crew såg förundrade på hur det ramlade in fler och fler Djurgårdare i ”fin form” under kvällen.

partyp4

Det legendariska Docklands i mitten av 90-talet.

Lollipopfestivalen – skogsfestival i Stockholm

Att åka på festivaler som Roskilde och Hultsfred var under den här tiden också någonting som Djurgårdare började göra tillsammans i allt större utsträckning.

Snart skulle även några av världens största musikartister stå på en festival i Stockholm. Under tre somrar i mitten av 90-talet anordnades Lollipopfestivalen på Lida friluftsområde vid Tullinge med band som The Stone Roses, Primal Scream, Black Grape samt en hel del elektroniska akter så som Chemical Brothers, Prodigy, Carl Cox, Leftfield, Underworld och Laurent Garnie. Många minns den stora uppslutningen av Djurgårdssupportrar på festivalen och berättar om sköna anekdoter.

– Det var otroligt många Djurgårdare där, man drog runt och träffade folk man kände överallt, där förenades klackens technomänniskor med dom som var mer inne på popen, säger Martin Kindgren.

Matte Göransson var en annan DIF-supporter som var några år äldre än dom flesta andra i klacken. Han var en av dom allra första som anammade den den nya musikstilen och menar att just Lollipopfestivalen hade en särskild betydelse.

– För många lite äldre Djurgårdare som inte varit på Hultsfred eller Roskilde blev det steget in i hela musikgrejen kring Djurgår´n vilket stärkte vår sammanhållning ännu mer.

Många var förväntasfulla inför The Stone Roses spelning under festivalens första sommar. Men framträdandet upplevdes som en stor besvikelse för dom flesta. Bandet hade nyligen bytt trummis från populära Alan ”Reni” Wren till betydligt mindre populära Robbie Maddix vilket flera inte alls tyckte förhöjde live-upplevelsen. En del Djurgårdare stod helt häpna över hur dåliga deras favoritband var på scenen. En supporter som inte vill bli nämnd med namn med namn i den här texten stötte ihop med delar av The Stone Roses under festivalen och berättar;

– Mitt personliga avslut på Madchester-eran var Stone Roses tragiska spelning på Lollipop. Under eftermiddagen så stötte jag och några till på Ian Brown (sångare red. anm) och den nya trummisen inne på festivalområdet. Jag var ganska rökig och bestämde mig för att tala om för trummisen att jag inte gillade hans trumspelande, jag tyckte att hela drivet i Stone Roses försvann med Reni. När jag hade berättat det för honom, jag kallade honom för slaktare, så sa han ”Fuck off!” och gav mig en knuff. Då gav jag honom en ”vinge” tillbaka och sen kom vakterna och slet iväg mig. Konstigt nog fick jag vara kvar på festivalen.

Ett av minnena från Lollipop-festivalen som däremot får många att dra på smilbanden var när Chemical Brothers skulle DJ:a i ett av klubbtälten nere vid stranden på fesitvalområdet och många blåränder samlades där. Duon skulle bland annat göra remixer på en del Madchester-låtar och brände först av ”The Only One I Know” (The Charlatans) men hann bara ett par takter in på ”I am the Resurrection” (The Stone Roses) innan någon (och det är än i dag oklart om det var en Djurgårdare eller inte) kastade sig från en högtalare och greppade en huvudströmkabel som lossnade så att konserten fick avbrytas.

Lollipopfestivalen – skogsfestival på Lida friluftområde. (Foto: Anna Elkert, Scandinavian Indie)

Lollipopfestivalen – skogsfestival på Lida friluftområde. (Foto: Anna Elkert, Scandinavian Indie)

1997 blev sista året som festivalen arrangerades men innan dess hade den satt sina spår bland Djurgårdssupportrarna.

– Ett av åren visste vi att det skulle bli så bra uppslutning av Djurgårdare på Lollipop att vi övervägde att ha en egen buss direkt till en bortamatch mot Helsingborg på söndagen efter festivalen. Till slut blev det ändå tåg för många av oss. Ganska hyfsad helg, några dygns festival och sen en riktigt rejäl bortamatch med tillhörande Danmarksbesök på det, säger Elias Nilsson.

Puben Cheers!

Under den här tiden öppnades också en engelsk pub på Kungsholmen där Djurgårdare brukade hänga. Den hette Cheers och drevs av två ägare varav en var engelsman och den andra en påhittad sådan, som i bland hängde med på matcherna. Puben hade ”högt i tak” och toleransnivån för vad som var godkänt beteende där var aldrig några problem. En del inför match-samlingar ägde rum på puben men framförallt var Cheers ölhänget under helger och kvällar och det beskrivs ha stärkt gemenskapen inom Djurgårdsklacken än mer.

– Under ett par år kunde man gå dit nästan vilken helg som helst och träffa någon man redan kände eller någon man hade sett på matcherna och sen lärde känna. Det var briljant. Det fanns även en form av klubblokal som på något sätt hörde samman med Cheers. Den kunde husera allt från studentskivor via mer alternativa klubbar som Kinks & Quees till etablerade klubbar som modklubben Uppers. Alla frekventerades av Djurgårdare som ibland tilläts smita in bakvägen och ha en del riktigt trevliga kvällar, berättar Elias Nilsson.

Det finns en hel del sjuka historier från puben som gör gällande hur Djurgårdare kunde få tillåtelse av Landlorden att ficktjuva en allt för berusad gäst eller få extraknäcka som dörrvakt med ett helt gäng bira i magen. Och då har det ännu inte nämnts att ett par Djurgårdares galna utmanar-tävling en gång slutade med att båda satt spritt språngande nakna i baren!
Bara en gång blev det obehagligt på Cheers. Efter The Stone Roses-spelningen på Palladium 95 så stormade aik:s ligister Firman boys puben där ett mindre antal Djurgårdare satt kvar. Dessa fick det rejält hett om öronen ett tag men det ordnade sig tack vare att andra Djurgårdare som lämnat stället fick syn på gnagarna i tunnelbanan och kunde vända om.

Casualstilens födelse i DIF-klacken

Samtidigt som den moderna musikrörelsen växte fram i Djurgårdsleden kom även en tillhörande klädstil att bli populär bland en del i klacken. Casuals var en subkultur som funnits i England sedan 1970-talet och var sprunget av att Liverpool-ligister åkte runt på bortamatcher i Europacuperna och stal det mesta av märkeskläder dom kunde komma över. På så sätt kunde dom sedan maskera sig för att se ut på ett annat sätt än vad polisen var vana att se ligister. Snabbt spreds casualkulturen bland fotbollssupportrar över hela Storbritannien.

Dom modemedvetna gängen i DIF-klacken var dom som först introducerade stilen i Sverige. Några Djurgårdare hade börja anammat modet redan på 80-talet och snart skulle dom bli fler. Även om det fanns enstaka casualsupportrar från några andra svenska storklubbar så hade dom inga större gäng som bar klädstilen vilket det däremot gjorde i DIF.

Under tidigt 90-tal blev stilen så homogen att man kunde tala om en typ av ”DIF-uniform”. Som attribut kom Umbro med en jacka i rött-vitt-blått som omedelbart blev en storsäljare. Till detta var det populärt med stor ring i örat(!), baggy Levis-jeans (ljusa 502:or) och självklart ett par trainers. Skorna såg dock aningen annorlunda ut än vad som är populärt i dag. Hetast då var nämligen den svarta Adidas-modellen Samba (en inomhusfotbolls-sko) som fick smeknamnet ”Adidas vansinne”. Bucket hats (”beppe/fiske-hatt”) var ett annat stort inslag, framförallt för att Reni i Stone Roses brukade bära det och Blue Saints började snabbt producera egna.

Den kanske allra märkligaste delen i denna Djurgårdsstil nämns dock i en osignerad krönika på en supporterhemsida.
”Det sjukaste var att det fanns något som kallades för Djurgårdsfrisyr. Tänk dig en rakad nacke, med en skarp kant någonstans ovanför öronen och sen en sned-bena på det. Sned-benan skulle vara väldigt gelé-ad och hård. Tänk Hitler-Jugend och du är inte ute och cyklar. Då tyckte man att man såg stenhård och rätt jävla salt ut. Skulle jag se en sån idag, skulle jag få svårt att inte örfila upp personen ifråga”.

Casual-grabbar i klacken 92 iklädda den klassiska Umbro-jackan, baggy jeans och bucket hats.

Casual-grabbar i klacken 92 iklädda den klassiska Umbro-jackan, baggy jeans och bucket hats.

En av dom första casual-grabbarna inom DIF:s supporterkultur minns hur allting såg ut i sin början:

– Den tidiga casual-stilen bland oss Djurgårdsgrabbar var, med handen på hjärtat, ett jävla hopkok. Mycket av inspirationen kom från musikscenen men mycket kom också från huligandokumentärer och nyhetsinslag. När den klassiska Thames Television-dokumentären ”Hooligan” från -85 gick på svensk TV någon gång under tidigt 90-tal var det många som gick igång på delar av den stil ICF* visade upp där. Fotbolls-EM 92 i Stockholm var också inspirerande, även om vi stod upp så gott vi kunde mot engelsmännen på gatorna kunde man ändå inte låta bli att snegla lite på hur en del av dom var klädda.

Andreas Almén-Karlsson

Mejla skribenten!