Fett äkta – Djurgårdskultur under fyra decennier (Del 1)

(Följande artikelserie är en del av en bok om Djurgårdsklackens historia som planeras släppas i framtiden.)

Varje lags supportrar har sin egen specifika identitet, något som särskiljer supportrarna och den fotbollsklubb som de tillhör från alla andra. Det kan röra sig om allt från lokalpatriotism till att försöka framstå som de tuffaste och mest råbarkade supportrarna i en stad. Den här artikelserien handlar om vad som sedan bildandet av Djurgårdsklacken format just vår speciella kultur och identitet. Det är en historia som inte enbart handlar om vad som hänt på läktarna när vårt kära DIF spelat match utan i ännu högre grad om vad som hänt bland DIF:s supportrar utanför läktarna när det inte varit match på gång.

Inledning

Redan när Djurgårdsklacken tog sina första andetag i andra halvan av 1970-talet och under lång tid framöver vändes blickarna för inspiration till supporterskapet mot Storbritannien och i synnerhet England. Att DIF:s supportrar hämtade mycket därifrån var som för många andra lags supportrar i Sverige länge ganska givet. Läktarna på de brittiska öarna upplevdes för många som det mest högljudda, vitala och levande som fanns i fotbollssammanhang och visades ut i svensk media.
Något annat som i hög grad spridits från Storbritannien under efterkrigstid är olika subkulturer, från modsen på 60-talet via punkrörelsen som exploderade i slutet av 70-talet till casuals som blev fotbollssupportrarnas egna subkultur. Den sistnämnda kom senare att blandats upp med supporterkultur från sydligare breddgrader på ståplatsläktare runt om i Europa.
Samtidigt har det genom alla år funnits en kärna i Djurgårdsklacken som tagit sitt supporterskap fullt ut och gjort det till sin livsstil. Bland dessa har de subkulturella influenserna varit som allra tydligast. Det här är berättelsen om de som levt och lever den livsstilen och hur subkulturer i form av musikrörelse och klubbliv, mode och klädstilar samt andra subkulturella inslag blev en viktig hörnsten inom Djurgårdens supporterkultur.

Innan hemmamatch 1979.

Innan hemmamatch 1979.

Del 1: Bland punkare, skinheads och andra galningar – de tidiga åren

I samma veva som Djurgårdsklacken växte fram i slutet av 1970-talet kom samtidigt punkvågen att slå igenom. Sex Pistols och Ramones spelade för första gången i Stockholm 1977 och dessa spelningar tog punken till stan. Två år senare släppte Ebba Grön, med ur-Djurgårdare Joakim ”Pimme” Thåström i spetsen, sitt debutalbum ”We’re Only In It For The Drugs”. Det skulle bli den största och mest omtalade musikgruppen bland dåtidens unga. Och punken blev en naturlig inspirationskälla på ståplats för att musiken och läktarkulturen tilltalade samma sorts ungdomar. Majoriteten som stod i klacken på Djurgårdens matcher var från Stockholmsförorter så som Rågsved/Hagsätra, Farsta och Skogås i söder eller Sollentuna och Jakobsberg i norr. En del av dessa ungdomar var lite socialt utstötta och kom från splittrade familjeförhållanden. Peter Johansson är känd som en av författarna till boken ”Va för jävla pack e ni?” som handlar om Stockholms klackar. Han växte upp i Aspudden och började gå på Djurgårdsmatcher och blev samtidigt punkare i slutet av 70-talet. Hans  bild över hur läget var då är tydlig.
– Jag tyckte att klacken och punken var samma uttryck fast på olika arenor bara. Det var för folk som inte fick plats någon annans stans. Gemensamt för både punkare och klackfolk var att vi knappast var de snyggaste eller mest populära i plugget. Som punkare fick man ofta stryk av raggare eller äldre folk och att hålla på ett lag var knappast något coolt då.

På väg till Norrköping 1979.

På väg till Norrköping 1979.

En annan Djurgårdare som började stå i klacken vid ungefär samma tid heter Patrick ”Pacman” Rausku och är en del av den generation supportrar som senare fick Sektion F som hemvist på Stockholms Stadion. Han drar också kopplingen till känslan av att vara ”underdog” som följde med att både växa upp i förorten Skogås och att vara en del av Djurgårdsklacken.
– Man var van med att få slåss för att klara sig och ofta handlade det om att slå ur underläge, vilket även gällde oss i Djurgårdsklacken eftersom vi var många färre än gnaget och bajen.

vskdif

VSK – DIF 1982 (Patrick ”Pacman” Rausku i militärhjälm).

Andra nämner rent av punkrörelsen som en utlösande faktor för att klackarna i Stockholm kunde växa fram. Med punken kom nämligen idén att man inte var tvungen att vara ”någon stjärna” för att kunna skapa kulturella uttryck som musik och kläder, eller i klackarnas fall fotbollsramsor på stora arenor.

De unga killarna och tjejerna som utgjorde klacken på Stadion och Hovet gav ståplatsläktarna ett ganska rebelliskt uttryck. Det var populärt med jeansjackor med avklippta ärmar där många skrivit namnet på svenska punkgrupper och givetvis ”DJURGÅR´N” och ”BLUE SAINTS” (ibland skrivet med anarkistiskt A i ”SAINTS”) och till det exempelvis The Clash t-shirts och badge med texten ”Skjut en snut”. Militärhjälmar som många inhandlat på butiken Impo eller Överskottslagret och sedan målade i gul-rött-blått blev också en fluga under några år.
Högst uppe på Stadions ståplats stod en kille som brukade spela punkmusik ur en gammal kassettbandspelare och gick runt och sålde musikfanzinet Kaos & Anarki med reportage från såväl den svenska och brittiska punkscenen. I klacken fanns också en del skinheads och hårdrockare i långt hår samt ett fåtal mods i utkanterna av klacken med pottfrisyr, parkas med RAF- (Royal Air Force) märke på ryggen och The Who-pins.

I Blue Saints-bussarna på väg till bortamatcherna betydde musiken från svenska punkgrupper mycket för gemenskapen och identitetsbildandet i den nya klacken.

Rude Kids – Djurgårdsklackens egna punkband

En del av de förorter som många Djurgårdare kom ifrån var också tydliga punknästen. I Rågsved låg den numera mytomspunna ungdomsgården Oasen där Ebba Grön och många andra band lirade. Ett av de banden kallade sig Rude Kids. de lyckades reta gallfeber på såväl landets raggare vilka brukade jaga bandmedlemmarna på turnéer ute i Sverige redan efter första singeln ”Raggare is a bunch of motherfuckers” (1978) och brittiska nazist-skinheads som attackerade bandet under en spelning i London (där de var förband till Madness). Dessa killar kom från de DIF-täta närområdena Rågsved och Hagsätra och gruppmedlemmarna Björn ”Böna” Eriksson, Lasse Olsson och Lasse ”Throw-it” Persson gick regelbundet på Djurgårdsmatcherna i främst ishockey och stod i klacken på ”Apberget”.
– Sångaren Böna var en rätt stor profil i klacken eftersom han hade en röst som var jäkligt bra att skrika med. Man kunde höra honom vråla ”SKJUT PERLAN, SKJUT!” eller ”SLÅ PERLAN, SLÅ!” i tid och otid till Djurgårdsbacken Stefan Perlström, berättar Peter Johansson.
Bandets gitarrist Lasse Olsson minns också sin forne bandkamrat ”Böna” som tragiskt nog dog ung i en bilolycka på 80-talet.
– Vi brukade stå i ena hörnan av klacken. Under ett derby mot gnaget när klackarna stod bredvid varandra i tårtbitar på Hovet fick ”Böna” en burk kastad på sig av aik-klacken. Då blev han så förbannad att han kastade tillbaka en plastmugg full med cola rakt in i gnagarklacken och det blev som om man kastar en sten i en myrstack, totalt kaos, säger Lasse och skrattar.

Rude Kids gjorde 1980 en unik spelning på Underground som låg på Sergels Torg och var det enda stora konsertstället som fanns för Stockholmspunken.
– Innan spelningen gick vi själva runt på Hovet och vid Isstadions T-banestation innan en hockeymatch och satt upp affischer där det stod ”Blue Saints-konsert på Underground!”. Väl på konserten så dök det upp ett 50-tal personer från Blue Saints och jag stod och hetsade på mellan låtarna för att starta Djurgårdsramsorna.
Det skulle bli den enda gången under punkepoken som en svensk grupp gjorde en konsert tillägnad en klack. Den var möjlig tack vare att bandet aldrig var särskilt stora i Sverige med sina låtar på engelska. Däremot var Rude Kids Sveriges enda internationellt erkända punkband i England där de ofta turnerade och var både berömda och omskrivna.

Bild 4. Rude Kids 1984

Rude Kids, ”Böna” längst till vänster och Lasse Olsson bredvid, båda i DIF-halsduk.

Att göra väsen av att man höll på ett lag i de svenska punkkretsarna var däremot inte särskilt populärt menar Peter Johansson.
– Många av punkarna var rätt anti-sport och tyckte att man skulle koncentrera sin ilska till samhället och staten och inte hålla på att hata andra lag osv. En gång dök jag upp på en konsert med en Djurgårdspinn men fick rätt mycket kritik för det. Fast det blev lite annat ljud i källan när bandmedlemmarna från The Clash och Sex Pistols berättade om sina starka lagsympatier till Arsenal och Queens Park Rangers i stora musikmedier.

Fast alla hade inte samma upplevelse, från norra sidan stan kommer en helt annan berättelse, Mikael ”Micke” Tanneståhl gick också på både många matcher och konserter men såg saker på ett helt annat sätt.
– Kanske beror det var man kom ifrån. Där jag växte upp i Edsberg och Sollentuna var det snarare tvärtom med både punken och supporterskapet. Kollar jag i gamla skolkataloger från -79 till -83 ser jag att punkare och skinheads sitter där stolta med sina laghalsdukar. Samma sak upplevde jag på punkspelningar på musikverket och på gårdar runt om i stan. Det var halsduk som gällde oavsett lag i kombination med pins.

DIF och aik var punk – inte bajen

Gnagarnas självbild var snedvriden redan under den här tiden precis som i dag. Enligt de stod DIF för disco medan aik var punk. Fast i gnagets klack syntes inte några punkband till. Däremot fick hockeyspelaren Mats Ulander som spelade i gnaget åren kring decennieskiftet 70/80-tal ett rykte kring sig i media om att hänga på Stockholms discoklubbar. När Djurgår´n och aik möttes i derbymatcher brukade därför hela Djurgårdsklacken unisont skandera ”Mats Ulander – Discojävel, Tja-la la la!” Och när ryktet nått klacken att han dessutom setts snorta kokain på en av dessa klubbar fick han även höra; ”Mats Ulander – KOKAIN!” (kort och slagkraftigt).

Fast punken kunde på sätt och vis också fungera som en länk mellan supportrar från olika lag. Det passade på ett sätt ganska bra att Thåström var Djurgårdare eftersom Ebba Gröns övriga två medlemmar, Fjodor och Gurra, var gnagare respektive hammarbyare.
– Även fast man inte höll på samma lag så hade man Ebba Grön och punken gemensamt med många gnagare till exempel, säger Patrick ”Pacman” Rausku.
I Djurgårdarnas ögon framstod däremot inte bajenklacken som särskilt punkiga, tvärtemot än vad många som inte var med då kanske skulle kunna tro i dag.
– bajen var nog de som kändes minst punk, jag kan inte tänka mig att de hade särskilt många punkare i sin klack, påpekar Peter Johansson.
– De var ju äldre och mer proggiga, de hade sin sambaorkester Hägersten Hot Heaven och det där på Kvarnen, instämmer Lasse Olsson.

Ingen respekt för auktoriteter

Punkinfluenserna var också något som tydligt visade sig i klackens förhållande till samhällets auktoriteter så som polis och politiker. Det har beskrivits att bland poliser i många svenska städer under den här tiden fanns riktiga kräk som gärna tog tillfället i akt att sopa på såväl punkare som klackfolk om de fick chansen. Poliser som visste att andra medborgare inte skulle skrika särskilt högt om det och utnyttjade sin maktposition. Från denna tid skapades ramsorna ”Skjut en snut – lev och njut!” och ”Argentinga, Argentinga!” (som jämförde de svenska poliskårerna med de i dåvarande diktaturen Argentina) som var vanliga bland såväl fotbollssupportrar och punkgäng.
Den infekterade relationen mellan Djurgårdsklacken och polisen eskalerade 1979 med att en stor samling Djurgårdare stormade polishuset i Solna efter ett derby eftersom poliserna gripit en klackprofil vid namn Lelle. De uppretade Djurgårdarna stormade då mot stationen skrikandes ”Släpp Lelle loss!”.

Delar av Djurgårdsklacken vid stormningen av polishuset i Solna 1979.

Delar av Djurgårdsklacken vid stormningen av polishuset i Solna 1979.

Andra gånger fick politiker en slänga av sleven. Micke Thanneståhl berättar om en sådan händelse.

– Jag minns att efter en match på Stadion så gick vi alla i samlad trupp från fondläktaren ner till Sergels torg och slog sönder alla valkampanjsskyltar för Moderaterna med Gösta Bohmans nylle på och efter det vandaliserades Hötorget.

Ett liknande uttryck visade sig 1980 när styrande politiker tillsammans med styrelsepamparna i DIF och aik beslutat om att ståplatserna skulle bort från Johanneshov. Djurgårdare och gnagare gick då till ett första maj-tal, ställde sig framför pensionärerna i publiken och skanderade ”Mera ståplats! *klapp, klapp, klapp*” och försökte kasta ägg på politikerna men blev bortdragna av säkerhetsvakter.

Djurgårdare börjar gå på konserter tillsammans

Tidigt i klackens barndom började Djurgårdare också att åka över till de brittiska öarna för att se fotbollsmatcher. Där var kopplingen mellan musik och fotboll sedan länge etablerad vilket nu upplevdes på plats inför många ungdomar från Stockholm.
– Många supportrar, främst punkare och skinheads, tog till sig West Ham som utländskt favoritlag och började lyssna på Cockney Rejects (som var supportrar till laget red anm.) i samband med att laget vann FA Cupen -80, säger Micke  Thanneståhl.
Så småningom började också Djurgårdare gå på konserter i mer samlad trupp. Bland annat kom en del och såg det brittisk-irländska folkrockbandet Pogues spelning i Stockholm 1985.
– Det var första gången jag såg att Djurgårdare utmärkte sig på en vanlig konsert. Bandet hade blivit populärt i klackkretsar på grund av sina sing-a-long-vänliga låtar med inslag av punkrock. De var dyngraka på scenen och ett 30-tal Djurgården stod längst fram vid scenen och viftade med sina halsdukar, minns Peter Johansson.
Pogues-spelningen skulle kunna sägas var en förhandsvisning av det som snart skulle hända i Djurgårdsleden när den brittiska indiemusiken skulle få sin framfart. En annan av de riktigt tidiga konserterna som Djurgårdare gick på tillsammans var Housemartins på Fryshuset 1986. Denna grupps musik var betydligt poppigare och hade som största hit a-capellalåten ”Caravan of love”. Men det som drog många Djurgårds-supportrar var att sångare Paul Heaton var med i Sheffield Uniteds ökända huliganfirma Blades Business Crew.
Även Londonbaserade alternativ-rockgruppen The House of Love fick besök av ett gäng blåränder när gruppen spelade på klubben Electric Garden 1988. Djurgårdsgrabbarna som stod i baren under konserten var dock inte imponerade av showen och började kasta ölflaskor på sångaren Guy Chadwick och gitarristen Terry Bickers för att de inte levererade tillräckligt bra. Något som i efterhand sägs ha varit ett lite rått men hjärtligt sätt att försöka få bandet att komma igång.

DIF Skins – tidiga och inflytelserika anglofiler

På 1980-talet var också skinheads en relativ stor subkultur inom fotbollsklackar. Dessa var (ö)kända som råbarkade slagskämpar och vid matcher där man började ana att slagsmål skulle bryta ut stod många andra supportrar och räknade hur många skinheads som fanns i Djurgårdsklacken i jämförelse med motståndarnas klack. På så sätt försökte de förutspå utgången av stridigheterna. Två kullar av skinheads hann uppstå i DIF-klacken innan 80-talet var slut. Främst fanns en del i början av decenniet som även följde Sveriges landskamper i fotboll tillsammans med ”skins” från gnaget och bajen. Bland den senare kullen i brytpunkten till 90-talet var dock Djurgårdarna i klar minoritet bland Stockholms skinheads som brukade samlas på Helikopter-plattan i Gamla Stan. De flesta av dessa höll på gnaget och bara en handfull var Djurgårdare och ungefär lika många bajare eftersom gnagets supportrar var mer ökända och fick fler skandalrubriker i media.
– Det var inte så konstigt att vi var i minoritet mot gnaget då. Tyvärr var det så att alla, mer eller mindre, som inte höll på ett lag börja hålla på aik eftersom black army verkade vara tuffast att hålla på vid den tiden, minns Djurgår´ns antagligen mest kände skinhead Robert ”PiKE” Kollberg som i dag jobbar som medlemsansvarig inom DIF Fotboll.

Delar av ”DIF-skins” och vänner, tidigt 90-tal (Robert ”Pike” Kollberg längst till vänster på mellersta raden).

Delar av ”DIF-skins” och vänner, tidigt 90-tal (Robert ”Pike” Kollberg längst till vänster på mellersta raden).

En anekdot om Djurgårdens skinheads nämns i en dokumentär om DIF-legenden Sven Tumba av tidigare kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth som också var ordförande för Fryshuset.
– Vi hade ett samröre med ”skinnskallarna”, det var tuffa grabbar som inte vek ned sig för någon eller något och inte alltid var så lätta att få komma till tals med. Men vid ett tillfälle så kommer Tumba in genom dörren på Fryshuset och då for de här grabbarna upp i givakt och rusade fram till honom för att visa sina Djurgårdstatueringar.
Skinheadfalangen skulle trots att de var få i antal emellertid få ett stort inflytande i Djurgårdsleden. Martin Kindgren var en av de lite yngre supportrarna som började etablera sig i klacken under tidigt 90-tal, han minns Djurgår´ns skinheads så här.
– ”Skinsen” i klacken var ett gäng med sångaren från oi!-bandet Agent Bulldog, Thomas Botos, i spetsen. De hade stenkoll på hela original-skinheadgrejen inklusive musik och fotboll. Anglofiler ut i fingerspetsarna var dom och lärde oss yngre mycket om England.

Nästa del av denna artikelserie handlar om hur Djurgårdskulturen utvecklades under 1990-talet…

Andreas Almén-Karlsson

Mejla skribenten