Livet har onekligen inte varit lätt som Djurgårdare under de senaste åren. Men för några veckor sedan när Bosse Andersson presenterade ännu en spännande värvning i form av U21 landslagsspelaren Kerim Mrabti var tongångarna på forum och bland bekanta positivare än på mycket länge. Man såg vilket bra jobb Bosse hade gjort med nyförvärven. Några billiga och smarta Bosmanvärvningar som breddar truppen och några riktigt stora talanger. I spelare som Omar Colley, Sam Johnson, Daniel Berntsen, Jesper Karlström och Kerim Mrabti hade vi helt plötsligt ett helt koppel spelare som skulle kunna slå igenom ordentligt, och i framtiden kanske säljas dyrt till utlandet.
Man var väldigt nöjd med att vi hade värvat ungt från Stockholmsområdet, och att det var spelare som verkligen ville till DIF, kanske inte för pengarna utan för att man tror på projektet Bosse presenterade. Planen var att vi nu när ekonomin har stabiliserats skulle få mer kontinuitet och slippa lika stor spelaromsättning framöver. Bosse gick till och med så långt att han sa att ingen spelare är till salu, vilket jag verkligen gillade. Vill man få sportslig framgång måste man våga och kunna hålla kvar sina bästa spelare längre än vad vi gjort hittills.
Kortfattat så var allt frid och fröjd, ekonomin var äntligen i balans, vi hade en spännande trupp och en tränare som de flesta var överens om hade gjort ett helt ok jobb förra året. Framtidstron var äntligen tillbaka, folk började drömma om Europaspel och Allsvensk toppstrid. Sen började Svenska cupen…
Uppvaknandet för en supporterskara som efter många tunga år äntligen hade börjat se ljuset blev hårt. Hade allt varit en naiv dröm? Skulle det bli bottenstrid och kaos i föreningen ännu ett år? Var säsongen över innan den ens hade börjat? Något vi måste fråga oss själva som supportrar är vad vi vill åstadkomma under de kommande åren? Vilka är våra realistiskt uppsatta mål, och vad behöver vi för att uppfylla dem? Vad är våra drömmar om vi vågar tänka stort? Bosse har tagit fram en sportslig plan för hur föreningen inom ett par år återigen ska vara ett topplag, men hur ser vår plan ut? Vad kan vi egentligen göra som supportrar?
Min dröm är att vi efter en halvtaskig inledning av Allsvenskan vänder på det hela och med ett fanatiskt stöd av publiken hittar spelet och därefter rider på en sanlös framgångsvåg och avslutar säsongen i stor stil inför fulla läktare och säkrar Europaspel i sista omgången. Det är en dröm, absolut, men vad kan jag som supporter göra för att öka sannolikheten att den infrias? Jag tror det är en viktig fråga att ställa sig själv.
Sluta aldrig drömma
Förutom det uppenbara, att inte kräva tränarens avgång innan säsongen ens har börjat, och inte såga spelarna längs med fotknölarna efter ett bottennapp, så finns det något ännu viktigare enligt mig. Och det är att aldrig ge upp hoppet, att aldrig sluta drömma.
Bosse pratade om att det var en dröm som gick i uppfyllelse när han värvade Kerim. Och det var det säkert, men jag tror att hans riktiga dröm är att DIF återigen ska bli ett topplag i Sverige, att vi återigen ska vinna Allsvenskan och få kvala till Champions League. Det är det som driver Bosse när han stiger upp ur sängen om mornarna. Och jag är rätt säker på att det är visionen han berättade om för nyförvärven när de kom till DIF. Han sa; det är hit vi är på väg, vill ni vara med på resan?
Under 90-talet när vi harvade i div. 1 Norra, när jag satt på bussen på väg hem från Stadion, minns jag att jag tänkte att om jag någonsin under min livstid skulle få uppleva att vi vann Allsvenskan så skulle jag kunna dö lycklig. Vad jag inte visste var att vi inom bara några år skulle påbörja en ny storhetstid och vinna guld flera gånger om. Det var inget som hände över en natt, det var många motgångar på vägen och hinder som var tvungna att övervinnas. Vi vann inte Superettan obesegrade utan vi gick på många minor på vägen. Men i slutändan slår vi Malmö FF hemma på Stadion med 6-1 i seriefinalen, och uppflyttningen var i princip säkrad. Ett av mina allra bästa Djurgårdsminnen alla kategorier!
Här var bollen egentligen redan i rullning. Vi hade en framtidstro både i föreningen och bland supportarna, och vi hade många unga lovande spelare. Trots detta inledde vi Allsvenskan 2001 riktigt dåligt och hade efter sex spelade matcher fortfarande inte vunnit någon match. Då ändrade vi taktik från 3-4-3 till 4-3-3 och vi började vinna, och i slutändan var vi endast en felaktiv offsideavblåsning mot Sundsvall hemma från att vinna det Allsvenska guldet som nykomlingar!
Framgång är inte något som kommer över en natt. Det är inget som bara dimper ner i postlådan en morgon. Utan det är resultatet av ett hårt, målinriktad och långsiktigt arbete. Det är detta våra spelare måste inse, jag vill att de ska drömma stort och sedan gå ut på planen och överträffa sig själva, spela bättre än de nånsin kunnat drömma om, springa fastän de känner att de inte orkar mer, aldrig ge upp matcher trots att man hamnar i underläge, och efter varje match ska de kunna titta sig själva i spegeln och oavsett hur matchen slutat kunna säga till sig själva att de i alla fall gjorde allt som stod i deras makt för att vinna. Det är så här man bygger en grupp av vinnare, det är så här framgång skapas. Det är ingen slump att man ofta tycker att bra lag har tur. Det var ingen slump alla de gånger Manchester United avgjorde matcher i slutminuterna under Alex Ferguson. Utan det var ett resultat av att ha en grupp av vinnare som aldrig slutar kämpa.
Vi väljer
Detta gäller även oss supportrar. Vi kan titta oss i spegeln och fråga oss om vi är en grupp vinnare, som trots motgångar biter ihop och säger till oss själva att vi inte ska ge upp utan fortsätta kämpa, eller om vi är en grupp losers som viker ner oss efter en förlust och ger upp allt hopp om säsongen innan den ens har börjat. Som letar efter syndabockar och sprider hat inom Djurgårdsfamiljen istället för att fråga sig vad man kan göra för att hjälpa till att vända på skutan.
Bosse har en plan för DIF. En dröm om att vi återigen ska bli ett topplag. Och den delar jag. Men jag inser att det kommer motgångar på vägen, att det inte kommer att bli en dans på rosor med ett ungt lag med många nya spelare. Därför tänker jag göra det enda jag kan göra för att öka chanserna till att vi faktiskt, inom ett, två eller tre år uppfyller denna dröm. Och det är att gå på varje match och sjunga högt för DIF. Det är att sjunga ännu högre när det går dåligt för laget. Och det är att aldrig sluta drömma, för utan våra drömmar vad har vi då kvar?
Det är i motgång som en människas karaktär testas. Man kan se motgångar som en fantastisk möjlighet till att överträffa förväntningar, till att göra det omöjliga, till att bli legend. Efter päronvåren var det en spelare som stod upp i motgång och bar laget på sina axlar, och det var Amadou Jawo. Tänk tillbaka på den inställningen han visade efter den katastrofala starten vi hade, hur han löpte och slet för laget, och hur vi efter en katastrofal inledning till slut bara var en hårsmån från att vinna cupen och säkrade en helt ok placering i Allsvenskan. Det är ett utmärkt exempel på hur en vinnare agerar, någon som inte ger upp utan som fortsätter kämpa. En Järnkamin.
Vi måste lova oss själva att vi aldrig viker ner oss. För om vi viker ner oss och ger upp hoppet har vi redan förlorat. Då kommer ingen sportchef eller tränare i världen att kunna rädda oss. Vi som supportrar måste inse vår del i både framgång och motgång, och inse att Bosse, Pelle och spelarna inte kan göra allt själva, utan vi måste alla hjälpa till på de sätt som vi kan. Som en splittrad och sargad familj kommer det att bli svårt att nå våra mål och uppfylla våra drömmar. Men som en stark och enad Djurgårdsfamilj finns det inget som kan stoppa oss. Vi förlorar som en familj och vi vinner som en familj – Alltid Oavsett.
– Patrik Sundqvist 